Tionde söndagen efter pingst – Trofast förvaltning av Guds gåvor, (övnings)predikan

Denna predikan höll jag idag i min andra/tredje (och sista) övningsgudstjänst vid Åbo Akademi. Högmässan ”hölldes” i Närpes, där Rotary-klubben var också inbjuden. I slutet finns också några iakttagelsen om predikan.

Ords. 3:3–8 

Låt godhet och sanning förbli hos dig. Bind dem kring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla. Då blir du uppskattad för din klokhet av både Gud och människor. Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte till ditt eget förstånd. Tänk på honom var du än går, så skall han jämna vägen för dig. Tyck inte att du själv är vis, frukta Herren och fly det onda. Det ger hälsa åt din kropp, kraft åt alla dess ben.

1. Petr 4:7–11 

Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.

Luk. 16:1–9 

Han sade också till sina lärjungar: ”Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ‘Var är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ Förvaltaren tänkte: ‘Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ‘Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ‘Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ Sedan frågade han näste man: ‘Och du, hur mycket är du skyldig?’ – ‘Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ‘Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’ Och [h]erren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Jag, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.”

Predikan

Nu måste jag först lyfta upp händerna och fråga er alla: Vad har just hänt? Söndagens tema handlar om trofast förvaltning av Guds gåvor. Men Jesus ger oss en helt motsatt förebild i den här liknelsen! I stället för en trofast förvaltare hör vi om en ohederlig, eller vi kunde säga med grundspråken, orättvis, orättfärdig, orätt, ohederlig förvaltare. Och till sist uppmanar Jesus oss att använda den ohederliga mammon för att skaffa vänner! Vad har vi nu hört här? Vad?

Jag säger er en hemlighet: Vi som är här samlade är inte de enda som är helt förvånade över den här liknelsen. Inte ens de förnuftiga i världen, alla världens docenter, om vi använder Juha Sipiläs ord, vet på riktigt vad det menas här. Bibelforskarna har helt motsatta åsikter om den här liknelsen och medger att den här liknelsen är den svåraste att förstå av Jesu liknelser. Men det är ändå möjligt. Det finns en viss idé som det är väldigt viktigt för oss idag att förstå, både för Rotary-klubben och andra – också för mig! Men för att fatta och förstå vad Jesus menar måste vi använda våra små gråa celler, såsom den berömde Hercule Poirot!

Först måste vi ta hänsyn till textens kontext, det vill säga sammanhang. Dagens evangelietext finns i det sextonde kapitlet i Lukasevangeliet. Där just före liknelsen som vi hörde nyss, hade fariséerna och de skriftlärda, judiska docenter, förargat sig på Jesus. Deras anklagelse mot honom lydde så här: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem!” Jesus svarade på anklagelsen med några liknelser, om hur herden går efter det förlorade fåret, hur kvinnan letar efter det förlorade myntet, och kanske med den mest berömda liknelsen av Jesus, hur Fadern väntar på den förlorade sonen som hade gått iväg och tar emot honom när han kommer tillbaka. Dessa liknelser riktade Jesus åt docenterna för att överbevisa dem, för att de skulle förstå varför han umgås öppet med syndare, äter och dricker med dem och besöker deras hem. Och den största skandalen i Jesu verksamhet var att han förlät allas synder som kom till honom.

Det här var nämligen mot Lagen, mot Toran, mot Gamla testamentet. Till exempel i Jes. 5:22–23 förkunnar profeten: ”Ve dem som är hjältar i att dricka och mästare i att blanda sitt vin! De friar den skyldige för mutor och vägrar den oskyldige hans rätt.” Eller särskilt i Ordspråksboken kapitel 17 sägs det: ”Att fria en skyldig, att fälla en oskyldig – bådadera väcker Herrens avsky.” Några av de här exemplen använde dessa docenter, för att anklaga Jesus. Han har ingen rätt att befria människor, att säga att deras synder är förlåtna. Bara Gud kan göra det!

Med den här kontexten i bakgrunden, återvänder vi till dagens evangelietext. Vi lämnar docenterna åt sidan och lägger först märke till att Jesus riktar den här liknelsen till sina lärjungar, inte till fariséerna och de skriftlärda. Troligen hade också lärjungarna problem att smälta allt som Jesus gör. Det låter ju som att gå emot den heliga lagen! Men docenterna lyssnar också ivrigt i bakgrunden.

Jesus berättar om förvaltaren, som är orättvis, ohederlig. Herren får höra om honom, att han inte har handlat rätt och ger sparken åt honom. Han måste lämna sina räkenskaper, det vill säga de dokument som är i hans förvaltning, där alla skulder finns, och dra dit pepparn växer. Förvaltaren är faktiskt ohederlig. Han bara tänker på sig själv. Han får en idé. Han skickar brev åt dem som är skyldiga åt hans herre och låter dem förändra och minska sina skulder. Det här hörde vi.

Men för den första åhörarskaran, för lärjungarna, och för oss idag är det förvånande, att när den här förvaltarens herre hör om detta, så i stället för att döda förvaltaren och undanröja förändringar, prisar han och berömmer förvaltarens klokhet! Troligen var också själva förvaltaren förvånad över den här utvecklingen. Han tänkte ju bara att få andra ta emot honom i sina hus! Det här var helt oväntat!

Jesu mening med den här liknelsen är att först kanske medge, att hans egen verksamhet, att förlåta syndares synder utan att de ens hinner göra bättring, går emot lagen, eller bättre sagt syns gå emot lagen. Nämligen skulder i Bibeln och till exempel i bönen Fader vår betyder synder. Vi, alla människor, har syndat mot Gud och är skyldiga honom. Jesus syns vara en ohederlig förvaltare, som använder sin Herres, Guds förmögen­het på ett ohederligt sätt. Han förlåter syndares synder. Och han uppma­nar sina lärjungarna att följa honom i att förlåta också andras synder.

Inte så att Jesus på riktigt är en ohederlig förvaltare. Men inte visste fariséerna ännu om detta. Han är faktiskt Herrens egen son, som har rätten att förlåta synder. Men om herren i liknelsen kan berömma och prisa sin förvaltare, som är ohederlig, hur mycket mer prisar och berömmer den sanne Guden Jesus, eller oss idag som är hans lärjungar, när vi förlåter andras synder, när vi förkunnar förlåtelsen åt hela världen, när vi river sönder alla skuldebrev och skriker och ropar: ”Dina synder är förlåtna.” Jag säger det igen: Om den rike mannen i liknelsen, herren, kan berömma en ohederlig förvaltare som förlåter skulder utan rätt, hur mycket mer är det rätt i Guds, den sanna Herrens ögon, att Jesus, som har den gudomliga rätten, förlåter andras synder, och att vi förlåter varandra.

Det är just det här det faktiskt betyder att vara trofast förvaltare av Guds gåvor om vilket vi hörde i dagens andra läsning. Det är att slösa, förspilla, göra av med, smälla av Guds gåvor! Och när du gör det, när du på riktigt är slösaktig med Guds nåd, då prisar Gud dig och berömmer dig. Grunden för detta är inte något ohederligt. Gud har genomlidit och bemödat sig mycket. Han har dött på korset och uppstått. Förmögen­heten har förtjänats. Inte så att vi har förtjänat det som vi slösar, utan Jesus har förtjänat det för oss genom sin död och uppståndelse. Och han har givit oss en befallning att slösa den åt hela världen. Det är vad nåden och trofast förvaltning av Guds gåvor betyder! Det är uppgiften för oss alla, instiftad av Gud själv. Förlåt oss, såsom också vi förlåta dem oss skyldiga äro. I denna uppgift är vi alla med, från och med Rotary-klubben ända till alla enskilda medlemmar av Guds stora familj.

Låt oss därför stiga upp och prisa och berömma vår generösa Herre med den apostoliska trosbekännelsen!

—

Jag har förändrat B-2000 litet. B-2000 anser att kyrios (herren) i vers 8 är Herren, dvs. Jesus. Jag håller med professor Lauri Thurén och andra, att herren är inte Jesus utan den ohederliga förvaltarens herre, dvs. att versen tillhör liknelsen och berättas av Jesus, inte Lukas skulle berätta hur Jesus reagerar på sin egen (!) liknelse. Sedan kommer Jesu ”förklaring” om denna världens barn och ljusets barn.

Jag har tidigare predikat en gång över samma texten. Predikan finns här på finska och är värt att jämföra med den här predikan. Då följde jag Kenneth E. Baileys resonemang. Han är känd för dem som läser tidningen Kristet perspektiv. När jag förberedde denna övningspredikan, läste jag nyss publicerad bok av professor Lauri Thurén, ”Parables Unplugged”, där han behandlar denna liknelse och andra liknelser i Lukasevangeliet. Jag har blivit övertygad, att det här sättet att förstå liknelsen är – åtminstone mer – rätt än den som finns i min gamla predikan. För resonemang och exegetiska synpunkter bakom texten, vill jag hänvisa den ivrige till Thuréns bok, särskilt den del som handlar metoden och själva behandlande av ”the Unjust Steward”.

Reformationsdagens (övnings)predikan

Det är dags att uppdatera något hit! Idag höll jag min första gudstjänst på svenska, i Skarpskytte -kapellet i Åbo domkyrka. Kyrkoårets söndag för övningsgudstjänsten var Reformationsdagen. Jag tänkte att varför inte också lägga predikan hit. Så var så goda.

Jer. 3:14-15 

Vänd tillbaka, ni trolösa barn, säger Herren. Ty det är jag som är er herre, och jag skall hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. Jag skall ge er herdar efter mitt sinne, och de skall leda er med kunskap och visdom.

Rom. 1:16-17

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var oh en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan

Omvändelse. Eller, såsom det äldre begreppet lyder: Botgöring. Reformation? Rättfärdiggörelsen genom tron? Själva rättfärdigheten. Vad betyder dessa ord?

Varför firar vi gudstjänst till minnet av reformationen, som började för fyra hundra nittio nio år sedan i Tyskland? Varför lyssnar vi på över två tusen år gamla texter ur en jättegammal bok? Det låter dammigt, säger jag! Ändå tänker jag, att det här har något att säga till oss idag, till dig – och till mig, här i Svenska hemmet i Tammerfors, Anno Domini, Herrens år 2016.

Den historiska situationen

I dagens första läsning hörde vi Guds ord genom profeten Jeremia, för cirka två tusen sexhundra år sedan. Han förkunnade så här: ”Vänd tillbaka, ni trolösa barn!” Varför?

Gud hade slutit förbund med Israel i Sinaiberget genom Mose cirka 500 år före Jeremia. Han hade givit sin lag åt folket och uppenbarat sin vilja genom lagen, genom de tio budorden. Och förbundets budskap var följande: Följ dessa stadgar och ni får leva i landet dit jag leder er till. Bryt dessa stadgar och jag ska skingra er, föra er till exilen, bort från det lovade landet.

Brytandet mot Guds heliga vilja, mot Guds lag började redan vid Sinaibergets fot under ledning av översteprästen Aron. Men Gud var i sitt tålamod barmhärtig och skingrade inte folket, utan ledde dem ändå till det heliga landet som han hade lovat. De fick leva där för hans nåds och tålamods skull, inte därför att de var goda. Men han sände profeter gång på gång för att förkunna: ”Vänd tillbaka till mig.”

Till slut, efter cirka fem hundra år av avgudadyrkan och brytande mot hans vilja, skingrade Gud sitt folk och förde dem i exil, och hans redskap var den babyloniska kungen Nebukadnessar år 586 före Kristus. Att bryta mot Guds vilja måste straffas. Och det straffades.

Men nu, nu förkunnar profeten Jeremia: ”Vänd tillbaka. Ännu är Gud er nådig. Han ska hämta er tillbaka. Han ska igen bli såsom er make. Ni har brutit mot Gud, men ändå älskar han er och vill att ni kommer tillbaka.”

Folket behövde reformation. Att vända om, att inte dyrka avgudarna utan den sanne, den enda Guden.

Omvändelse

Vad betyder att vända tillbaka, att omvända sig, på finska käännytään? I religiöst språkbruk använder man ofta också synonymbegrepp botgöring och bättring, på finska parannuksenteko. Man måste göra bot innan man kan komma till Gud.

Vad är det? Är det något att jag på något sätt måste förbättra mig innan jag kan komma till Gud? Finns det en kyrklig dörrvakt, som säger till dig, att hej! Du där! Du kan inte komma hit till kyrkan. Du är för syndig. Den här platsen är bara för de heliga! Nej! Bort det!

Omvändelsen är det här som det ordagrant betyder: Att vända sig om. Botgöring är språklig lapsus! Det hebreiska ordet lyder: SHUUVUU. Det var en herdes rop till sina får som var på väg mot faran, mot varg eller mot klippbranten! Vänd om nu!

Inte fanns det något krav på ett får. Oj oj, du är så smutsig, så syndig att du inte kan vända dig om utan du måste fortsätta mot klippbranten och falla ned. Inte ser herden på dem att oj oj, jag vill inte ropa till dig utan du förtjänar döden. Utan sakens biff, så att säga, var och är: Shuuvuu! Vänd er om! Se, klippbranten är där, faran är där, döden finns säkert där. Hör mig. Jag ska ta hand om dig. Jag älskar er. Du tillhör mig. Vänd dig om bara, gå inte dit.

Israels omvändelse var att vända sig tillbaka till Gud från avgudarna. För 499 år sedan ägde också ett slags omvändelse, botgöring, rum, nämligen reformationen. Martin Luther fattade att botgöring inte är att man förbättrar sig för att kunna, med gammalt språk, blidka Gud, att förtjäna hans kärlek. Utan botgöringen var omvändelsen. Fatta, att du är en syndare och ändå, även om du har förtjänat allt annat än Guds omättliga nåd och oförtjänta kärlek, får du just det. Just därför att det är, ordagrant oförtjänt, av nåd allena! Vad du än har gjort, har Gud förlåtit det! Reformationen var inte – bara – att vända sig tillbaka till Gud från avgudadyrkan, utan att fatta Guds omättliga kärlek och nåd och lita på den och inte på egna gärningar. Tittar vi bara på oss själva och våra gärningar med rätt ljus, med Guds viljas ljus, ser vi bara mörkret, klippbranten, den kommande döden. Tittar vi på Kristus, ser vi den gode herden som ropar: SHUUVUU. VÄND ER OM. Jag vill rädda dig från den eviga döden.

Reformationen idag

Vår fara, vår klippbrant idag är inte avgudadyrkan, om vi då inte tänker på hur vi dyrkar den gamle guden Mammon, det vill säga pengar och makt i stället för den sanna Guden. Vår fara idag är inte att vi på något sätt inte kunde lita på Guds omättliga barmhärtighet, även om också det är svårt att fatta, eftersom det går emot vår vardagliga kännedom av hur saker och ting fungerar. Vår fara idag är det, att vi inte fattar att det finns en fara överhuvudtaget, mot vilken vi vandrar hela tiden. Att det finns en fara, en klippbrant där framför oss och att vi inte ser den, vi fattar inte det, och vi hör inte vår gode herdes rop när han skriker åt oss: SHUUVUU. Vänd er om. Omvänd er. Gå inte dit!

Vår fara idag är det att vi inte fattar, att vi alla ska dö och att det finns antingen evigt liv efter detta liv i himmelen… eller den eviga döden på platsen där allt gott, allt gudomligt saknas, men synden överflödar. Vi talar om helvetet. Vi fattar inte att det också finns den eviga döden från vilken Gud vill rädda oss och gör allting och har gjort allt för att rädda oss.

Den gamle framlidne professorn, Osmo Tiililä sade en gång ungefär såhär, att ”kyrkan finns därför att vi dör här.” Det är det här som är viktigt. Kyrkans tjänst, yrke, jobb, arbete är att påminna oss om att omvända oss, att det finns en fara att vi dör. Men att fatta den här faran är inte något som vi måste vara förskräckta för, eftersom Gud ger oss evigt liv av nåd. Att var och en som tror på Kristus och sätter sin tillit på honom ska få evigt liv. Att vi förtjänar den eviga döden om vi på riktigt tittar på vårt liv i ljuset av Guds ord. Men att vi får det som vi inte har förtjänat, det eviga livet, eftersom Kristus har besegrat döden genom att dö och uppstå, eftersom han har burit vår synd en gång för alla och varit i helvetet för att vi inte ska behöva hamna där. Han har satt punkten vid döden genom sin uppståndelse. Att alla misstag och felsteg och synder redan har straffats i Jesus så att vi inte behöver straffas. Vi är i Guds famn. Så har Gud lovat i sitt Ord. Det är hans löfte till oss.

I evangelietexten litade ämbetsmannen på Jesu löfte: ”Din son lever.” Luther litade på Guds ord i dagens andra läsning: ”Den rättfärdige ska leva genom tron.” Låt oss trolösa barn idag vända tillbaka till Gud, som har lovat oss, att var och en som tror på Jesus ska leva evigt. Låt också oss lita på hans löfte.

Och låt oss gemensamt bekänna den här kristna och apostoliska tron:

 

Om behovet av klassiska språk

Jag har redan skrivit om klassiska språk, särskilt om biskopsmötets beslut som väckte dubbel facepalm från min sida för deras beslut om kommande prästers behov av klassiska språk. Denna gång berättar jag om några iakttagelser jag har uppmärksammat kring två av de klassiska språken, nämligen hebreiska och grekiska.

För många år sedan läste jag några kritiska böcker mot den nya översättningen av Bibeln på finska (1992). En av det största för mig var avliden prost Risto Santalas Suudelma hunnun läpi – Uusi Kirkkoraamattumme ekumenian ja raamattuopetuksen kannalta (Kuva ja Sana, 1998). Santala kunde hebreiska mycket väl, kanske var han en av de bästa i sitt område. Även om man kunde lyfta fram många problem i hans användning av senrabbiniskt material rekommenderar jag hans böcker – särskilt hans själavårdiska böcker såsom Sielunhoidon pokkari eller Savesta astiaksi (Lerkärlet) och romaner Naatan – Kyyhkyspoika och Elihu för alla som vill fördjupa sig i Bibeln, dess värld och judendomen.

Santala ställde sig emot den nya översättningen. Särskilt lyfte han fram många problem i dess översättning av Gamla testamentet. Jag läste någon gång från någon plats att någon specialist (en bra källa!) i hebreiska hade kommenterat två saker angående den: För det första var Gamla testamentet äntligen översatt till finska. Men å andra sidan är denna översättning så dålig att den kunde inte passa slutprovet i hebreiska.

Men det är en sak som är mycket viktigt. Tidigare var skillnaden mellan teologen och lekmannen att teologen kunde originalspråk. Man kunde kolla bibelversen från originalspråket. Är det så nuförtiden? Troligen inte. Och lekmän ju känner den finska (eller svenska) bibeln bättre till än någon teolog som har kommit direkt från universiteten!

Men faktiskt är det mycket svårt att uppehålla kunskaper i grekiska och hebreiska om man inte gör det avsiktligt. Ett bra sätt är det för mig att använda Dagens lösen från Herrnhut på originalspråken. En eller två verser. Om man kunde också tyska…

Med några vänner har vi varje vecka läst kommande söndagens textavsnitt från Gamla testamentet på hebreiska och försökte att översätta det. För många gånger redan har vi uppmärksammat hur en färdig översättning räcker inte till djupare insikt. Man kunde översätta avsnittet på annat sätt kanske. Eller att den är inte så precis med sina ord eller uttryck. Och det är naturligt, javisst. Denna översättning (1992) är ju avsett att vara användbar för alla läsare och med bra finska. Kanske hoppas jag mer exakthet från dess översättning av Gamla testamentet men Nya testamentet är bra översatt, åtminstone enligt min icke-professional-åsikt!

För bibelstudier skulle det vara viktigt för teologer att kunna de originalspråken. Och de är ju bara hjälpmedel för djupare fördjupning i Bibeln. Därför tänker jag att det är viktigt att kunna hebreiska och grekiska. Men det måste också bli sagt att universiteten ger inte så mycket möjligheter för användning av dem än kanske tidigare. Och det är jättesvårt att uppehålla kunskaper i dem ensam. Därför kanske behövs några vänner med som man läser texter, särskilt i början. Och för präster? Med vilken tid? (försöker kolla någon?)

Jesus Kristus som Gamla testamentets uppfyllelse

Förra veckan befann jag mig i norra Finland för första gången i mitt liv. Jag besökte Rovaniemi och Uleåborg där jag undervisade under rubriken ”Jesus som Gamla testamentets uppfyllelse” (Jeesus – Vanhan testamentin täyttymys) i två kvällar av de evangeliska studerandena. Under samma resan hade jag möjlighet att träffa med min gamla beväringsvän som vänligt hyste mig för natten. Det var jättefint att mötas och byta nyheterna! Men tillbaka till ämnet. Här ska jag kort berätta vad jag undervisade

Jesus är fast förknippad med det som vi kristna kallar Gamla testamentet. På ett sätt kunde vi påstå att det var Jesu Bibel. Det var de heliga skrifterna han pekade på. Därför, om vi vill ta reda på vad och de första kristna trodde är det viktigt att bekanta sig med Gamla testamentets budskap. För Martin Luther och också för Jesus var Gamla testamentet viktigt. Luther många gånger påstår att Nya testamentet är bara förklaring av Gamla testamentet. Jesus undervisade sina lärjungar på vägen till Emmaus och började med ”Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” (Lukas 24:27, läs hela berättelsen).

Min hermeneutiska modell eller tolkingsnyckel till relationen mellan Gamla och Nya testamentet är följande: Gamla testamentet har en stor berättelse som börjar från skapelsen och fortsätter med Abrahams kallelse, exodus och där till David och Salomo och det enade kungadömet av Israel, sedan till norra Israel och södra Juda och sedan den största krisen inom Gamla testamentet som är den viktigaste: nämligen eksil. Nya testamentet är slutet av denna berättelse. Utan Nya testamentet skulle berättelsen bli ofullbordad, utan slutet.

Det mesta av Gamla testamentets innehåll är skrivet under eksilen och textmässigt granskat behandlar det mesta av dess innehåll krisen som följer eksilen. Huvudfrågan är följande: Varför, om vi har den allsmäktige Gud, Jahve, med oss som vi har ett förbund med och som har lovat oss att vara vår kung, vi befinner oss nu i exilen i Babylonien? Han har ju utlovat det eviga kungadömet för Davids hus?

Efter 70 år berättas att några israeliska stammar, nämligen Judas och Benjamins och några leviter, flyttar tillbaka och templet blir uppbyggd igen. Men problemet kvarstår. Israel är alltid under främmande våld. Först är det Kyros och Persien, sedan Alexander den Store, Antiochos Epifanes vanhedrar templet. Det judiska folket får kosmetisk självständighet med mackabeupproret. Sedan kom Rom och härskade över Israel. Varför Jahve inte ingriper?

Nämligen, i Gamla testamentet utlovar Gud (bl.a.) att:

1. Han skall bli kung igen.
2. Davids hus uppbyggs igen.
3. Alla 12 stammar ska komma (med hela världen) till Jerusalem att prisa den ende Gud.
4. Det nya templets härlighet ska vara större en den av Salomos.

Kring Jesu födelse kan vi reflektera över följande frågor: Var är Gud? Var är den utlovade davidiska kungen? Varför håller det nya templet inte framför härligheten av Salomos tempel? Var är alla andra stammar förutom Juda, Levi och Benjamin? Det judiska folket, i ljuset av Gamla testamentets löften levde under en stor kris.

Johannes Döparens och Jesu förkunnelse var följande: Ni lever i den andliga exilen. Men kairos, den tidpunkten då Gud ska ingripa har kommit. Jesus förkunnar att Elia var där men folket inte kände honom.

Jesus börjar sin förkunnelse: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!”

1. Tiden: kairos. Den tiden du har väntat på! Gud ingriper!
2. Guds rike: Guds kungadöme som blir uppfylld genom Davids son (i bakgrunden Jes. 46, särskilt verser 12 och 13)
3. Omvänd er och tro. Jes. 44:22 och kontexten. I bakgrunden hebreiskan verbet ”shuv” som är liksom herdens ”ptruuui” till får som går till en fel direktion. Gud är här! Hans rike kommer och kommer nu!
4. Evangelium. Det allmänna ordet för glädjebudskap att folket har en ny kejsare. Med det och den gammaltestamentliga meningen (bl.a. Jes. 40:9–11 och kontext, 52:7 →) medför att begreppet i detta kontext menar att Gud blir kung igen genom Davids son.

Hur möter Jesus dessa förväntningar? Templet, de förlorade stammarna, kungen, och Gud som kung, självständighet.

1. Jesus bygger ett nytt tempel omkring honom. Det är han själv, hans kropp. Kristi kropp. Det är ekklesia, de som tror på honom och fadern som har sänt sin son. (jmf. Qumran)
2. De förlorade stammarna är symboliskt sätt hans apostlar (12). Ekklesia igen är ny Israel som innehåller också hedningarna. (Paulus och Rom 9-11 till exempel)
3. Han är själv den davidiska kungen som sitter i tron på Gud den allsmäktiges högra sida (Ps. 110)
4. Han vinner självständighet från syndens makt genom att dö för vår skull.

Jesus är Gamla testamentets uppfyllelse. Kort sagt.

Jag kunde ha undervisat om det första ordet i Gamla testamentet, nämligen bereshit (i begynnelsen) och dess relation till den tidiga kristna hymnen som har bevarats i Kol 1:15–20. Jag kunde ha funderat på den gammaltestamentliga offerkulten och Hebreerbrevet eller Jesu pre-eksistens och Johannesevangeliets början eller Ord. 8. Jag kunde ha fokuserat på hur Kristus kan finnas i Psaltaren eller inom alla böcker i Gamla testamentet. Men jag ville måla stora linjer mellan Gamla och Nya testamentet och hur Jesu förkunnelse är relaterad till de judiska förväntningarna kring hans födelse.

Bra böcker som har samma teman är docent Timo Eskolas Uuden testamentin narratiivinen teologia (Perussanoma, 2011) eller Jeesus iki- ja nykynuorille (Perussanoma, 2011). Andra bra böcker kring Jesus och Gamla testamentet är professor Antti Laatos Emmauksen tiellä. Miten ensimmäiset kristityt selittivät Vanhaa testamenttia? (Åbo Akademi, 2006) och Kristus Vanhassa testamentissa (SLEY-Media Oy, 2013, red. Matti Väisänen och Vesa Ollilainen) som har många artiklar skrivna av kända forskare och skribenter. Eskolas Jesusbok är bra för både teologer och lekmän såsom kanske Kristus Vanhassa testamentissa. Dessutom är Laatos bok och Eskolas andra bok mer för teologer, kanske.

DLC och patching pajaserier

Även om jag inte har haft mycket tid att spela, har Payday 2 (vidare P2) varit igen ett gott spel att spela med några vänner. Kort sagt är det ett spel där man rövar banker eller andra platser. Det är ett gyllene co-op-spelet. Man kan välja mellan att försöka gå stealth eller att knalla.

Men en sak irriterar mig med P2. Det är något som kanske numera är en realitet inom spelindustri: DLC-pajaseri. Vad jag menar med pajaseriet är att man har nästan färdigt material innan man publicerar spelet. Sedan publicerar man gradvis DLC-materialet för spelare som kanske först har varit något som var menat att vara inklurerat i spelet. Sedan tar man betalt för dem. (Lyckligtvis har Overkill ändå givit till exempel Armored Transport DLC fri för prenumeranter.)

Andra sak som också har blivit något slags pajaseri är patching. Numera är det inte värd att preköpa ett spel. När man får tag på spelet måste man först undergå många olika patcher som måste nerladdas till datorn. Det har blivit vanligt att publicera ofärdiga spel.

Därför måste man vänta. Men för mig är det inte längre en stor sak. Jag har ju inte så mycket tid att genast börja spela nya spel – inte heller har jag datorn som kan driva dem. Heh.

Stengrunden

Jag läste Bo Giertz bok Stengrunden (Kalliopohja) på finska och tyckte om det. Jag hade mina egna fördomar för boken. Bo Giertz är ju en bra teolog. Men varför blanda ihop skönlitteratur och teologi? Kan något gott komma från en sådan soppa? Det är ju bara Giertzfanatiker som kan tycka om sådana böcker! Och lutherdomfanatiker – du vet vad jag menar – sådana bekännelsetrogna ultraortodoxa lutheraner som har blivit fastnade i reformationstider och läser bara bekännelseskrifter.

Men denna bok var en stor överraskning för mig! En sådan överraskning att jag kommer att läsa den omigen på originalspråket och skaffa den till min egen bokhylla! Jag har ju haft starkare rötter i lutherdomen under två sista år. Men i Stengrunden kan man finna dem på nytt. Boken berättar tre berättelser av tre olika präster som jobbar på samma område under olika tider. Alla fyra representerar först olika teologiska inriktningar som inte tar Bibeln och traditionen på allvar. Men under deras arbete som präst blir de alla tvungen att fundera på  Gud och de fyndar skatter till exempel  de roseniuska texterna och reflektera på nytt deras förhållande till Guds Ord och till den själva Guden. Var och en måste kämpa med sina prästkragar. Vad betyder det att vara en präst?

Jag rekommenderar boken för alla människor. Den har också ett själavärdsligt grepp på saker. Den som har det svårt att fatta Guds barmhärtighet får tröst. Särskilt rekommenderar jag denna bok för dem som funderar på sitt prästkall. Har jag kallelse? Vill jag bli präst? Vad betyder det? Hurdan präst skulle jag vara? Vad tänker Gud på saken? Med biskop emeritus Eero Huovinens bok Pappi? är Stengrunden en bra kompis för sådana reflektioner!

Hur skulle vi förmedla tro till unga idag?

Jag deltog i Perustas teologiska dagar i Finska Bibelinstitutet i Grankulla förra veckan. Där deltog jag också i Tomas Nygrens verkstad “Förmedling tro till unga idag” som lyfte fram några tankar om ungdomsarbetet i vår kyrka. Nygren jobbar som rektor i Johannelunds teologiska högskola.

Nygrens huvudpöäng var att vi måste svara på fyra olika behov av de unga:

Hur möter vi behovet av gemenskap?
Hur möter vi behovet av kunskap?
Hur möter vi behovet av upplevelse?
Hur möter vi behovet av utmaning?

Alla fyra dimensioner behövs i ungdomsarbetet. Det betyder att vi först måste etablera en gemenskap och en situation där det är möjligt att förmedla kunskap. Men inte bara kunskap räcker till. Vi behöver också upplevelser och utmaningar för de unga att de kan växa i sin tro. En bra exempel är hur alla fyra dimensioner träffas i skriftskolslägret. För elever erbjuds tre och möjligtvis alla fyra: gemenskap där det behövs inga masker för att dölja sig. Kunskapen erbjuds med många olika vägar. Lägret är upplevelserikt. Och sedan erbjuds också några utmaningar för eleverna, men mest träffar unga gruppledare dessa utmaningar så att de kan växa i sin tro och deras tro utmanas på ett uppbyggande sätt.

För Nygren kan detsamma ske till exempel i följande sätt:

Först att etablera en gemenskap där man trivs. Idag är normal process “belong” -> “believe” -> “behave” och genom genenskapen kan också sanningar etableras i vår relativistiska tid. I detta skede måste man göra att Lag och Evangelium blir synliga.

Sedan erbjuds kunskap genom berättelse och vittnesbörd. Berättelsen är en väg som öppnar världar för unga att åg in i och ger rum för att tillämpa det i ens eget liv. Där Lag och Evangelium blir begripliga. Och att något är ett berättelse menar inte att det är inte sant.

Sedan är det viktigt att man har plats för upplevelser. Upplevelser erbjuds till exempel genom lovsång, stillhet, förbön, nattvard osv. Där Lag och Evangelium blir verkliga. Och efter det är det viktigt att där finns också plats där det är möjligt att växa i ens tro. Det kan ske exempelvis genom utmaningar som teamuppdrag för att evangelisera – eller bättre, mitt tillägg – genom att göra rum för att uppbygga mässan tillsammans med församlingare! I utmaningar blir Lag och Evangelium föränkrade.

Från min egen synvinkel var Nygrens förslag tankvärda för alla ungdomsarbetare i vår kyrka. Vad jag kan tillägga är att ungdomsarbetets kärna måste vara att det fostrar unga i sin tro så att rötterna i Kristus (Kol 2:6–8) blir tillräckligt djupa så att då de flyttar till andra orter och gamla gemenskaper och sociala nätverk bryts tänker de det viktigt att söka till en ny gemenskap där ens tro kan växa och Lag och Evangelium verkar, i en ny lokalförsamling där Kristi död och uppståndelse firas i mässan varje söndag.

För mig var det svart att etablera mig i en ny gemenskap då jag flyttade. Jag måste säga också att kyrkan i något sätt inte hjälpte mig att finna en ny gemenskap. Kyrkan inte tog kontakt med mig på något annat sätt än bara med en informationsplakat som gav mig känna negativt i förhållande med kyrkan. Och om det kan vara svårt för teologi studerande att söka sig till en ny församling, hur mycket mera kan det vara svårt för en människa som redan har ett svagt förhållande med kyrkan att söka sig till en ny församling i ett nytt område där man känner sig ensam i början?

Rötterna måste vara tillräckligt djupa.

Teologiska dagar i Grankulla var jättefina och jag rekommenderar alla att delta i dem nästa år! För studerande är det också jättebilligt!

Julen

Förra veckan var jag tvungen att lyssna på många jullåter på samma tid som jag arbetade som jultomten i Itella. Känslan steg ganska högt då man sorterade tusentals julkort och lyssnade på dessa “trevliga” jullåter.

En av dessa jullåter körde fast i mitt huvud. Den heter Joulupukki matkaan jo käy. Denna sång har speciellt träffat med dess ord därför att de berättar så bra om julgubben och den mänskliga julen.

Julgubben och Gud har mycket gemensamt – jag menar inte dessa halmdockanmisstag att tro på Gud och tro på julgubben har rationaliska bevis av samma slag. Vad jag menar är att julgubben har fått många gudomliga egenskaper i människans sinne, till exempel allvetenhet och rättvisan. Julgubben observerar hur bra barn beter sig, skriver ner händelser i sin bok och delar ris och gåvor (ros) enligt dem. Tydligast ser man det i Joulupukki matkaan jo käy -sången:

Ei itkeä saa, ei meluta saa,
Joku voi tulla ikkunan taa.
Joulupukki matkaan jo käy.
Nyt nimien kirjaan merkitään taas:
Tuhma vai kiltti, ajatelkaas!
Joulupukki matkaan jo käy.

Taas pienet tontut liikkuu
Ja muistiin merkitsee,
Niin joulupukki tietää saa,
Kuka lahjat ansaitsee.
Siis: Ei itkeä saa, ei meluta saa,
Sopu on paljon mukavampaa.
Joulupukki matkaan jo käy. (2x)

Ken lelut nuo saa, ken pelit nuo saa?
Monta on pientä odottajaa.
Joulupukki matkaan jo käy.
Hän nuketkin hienot tytöille tuo,
Pojille autot upeat nuo.
Joulupukki matkaan jo käy.

Ja kohta luona kuusten
Taas juhlaa viettää voi,
Taas lahjakääröt aukaistaan
Ja joululaulut soi.
Siis: Ei itkeä saa, ei meluta saa,
Tonttu voi tulla ikkunan taa.
Joulupukki matkaan jo käy.

Joulupukki matkaan jo käy. (5x)

På samma sätt är Gud allvetande och ser oss. På samma sätt berättas det i Bibeln att Gud skriver namn till Livets bok och begär helighet och fullkomlighet av oss (Mik. 6:8). Och en gång blir vi dömda enligt våra handlingar (Matt. 25:31–46). Som ris har vi evigt förtappelse och separation från Gud och med det från allt liv, gått, helighet, ro och lugn, osv. Vi befinner oss i helvetet. Som gåva erbjuds evigt delaktighet av salighet, ro, lycklighet, lugn och helighet i Guds rike där Gud är helt ibland oss. Denna plats jämförs med bröllopsfest, den storsta festen i världen (Upp. 21–22). Det är himlen.

Julgubben ger gåvor enligt vår handlingar. Kanske därför ger han aldrig gåvor till oss utan de gåvorna kommer från våra föräldrar och siblingar. Gud delar gåvor också enligt vår handlingar. Vi har inte kunnat hålla hans vilja. Vi har inte varit goda. Reflektera för en stund ditt eget liv, till exempel denna dag av ditt liv, dina tankar och handlingar i ljuset av Jesu parabel därovan (Matt. 25:31–46) och tänka hur bra du verkligen har handlat. Räcker det till att få gåvorna från Guds hand?

Situationen ses hopplös, åtminstone för min del. Men nu måste man ta hansyn till julgubbens och Guds största olikhet. Denna olikhet blir synlig i julens äkta huvudman – i Jesus.

Nämligen, blev Gud till människa då Jesus avlades av den Helige Ande i jungfru Marias moderliv och föds i krubban i ett stall i Betlehem (på hebreiska Brödets hus). Redan i begynnelsen var Jesus-barnet så mirakulös, ren och syndfri att under hans första två år bjöds gåvor till honom av spåman från öst: guld, rökelse och myrra. Då man läser om Jesu liv blir läsaren övertygad att han lev ett syndfritt liv. Han förverkligade Guds vilja. Han tillbedjade inte andra gudar – inte heller mammon, makt eller sitt egen bekvämlighet som är så allbekant för oss idag. Han verkligen förtjänade Guds gåva: himlen.

Men i stället tog Jesus emot helvetet från Guds hand, de risen som vi förtjänar. Han bytte guld, myrra och rökselse till törnekronan och spikarna på korset. Han led ett smärtsamt och den skamligaste döden i världen. Han ropade ut det som ingen annan människa behöver någonsin ropa: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt. 27:46). Han undergick helvetet.

Därför, även om vi förtjänade ris från Gud och från julgubben, har vi möjlighet att nå Guds gåvor då vi bara tar vår tillflykt till Jesus. Jesus tog våra ris och bar dem i korset och gav sina gåvor tll oss. Han led vårt straff för att ingen som tror på honom skulle behöva lida det utan skulle delta i himlens stora megafester. Gud gjorde det som är omöjligt för människa eftersom sitt syndafall (Matt. 19:16–26). Han förberedde vägen genom ris tillbaka till gemenskapen hos Gud.

Därför Jesus. Därför julen.

Jag vill önska dig gott och välsignad jul bland Guds gåvor!

Rätt förkunnelse behövs

Under den senaste tiden har jag läst Bo Giertz bok Då föll Herrens eld – Nytt liv i tjänsten (Församlingsförlaget 1996). I boken är samlade Giertz gamla prästvigningstal och föredrag.

Det sista föredraget jag just nu läste genom heter Tro och vantro som är ett föredrag som ursprungligen hölls vid kyrkodag i Växjo 1961. Där behandlar Giertz begreppet vantro, hur det har blivit ett ovanligt begrepp och varför vantron är farligt för kyrkan – och för världen. Ett långt citat hämtat från boken:

“Och dock är den vantro endast så länge den får vara oss nog, så att den blir ett hinder som håller oss borta från Kristus, hans kyrka onch hans frälsning. Vantro är den om den får oss att nöja oss med en Kristus som bara är en förebild, ty en förebild är endast ett stycke lag, inte något evangelium. Den lagen dömer oss som all annan lag.

Vad som behövs för att en sådan tro ska bli en kristen tro, det är två saker: att ordet blir rätt förkunnat och att människor bryr sig om att höra det.

Det behövs en rätt förkunnelse, som klart och begripligt talar om vem Kristus är och vad han har gjort för oss. Förkunnarens farligaste frestelse I denna tid är kanske att försiktigt anpassa sig, så att hans förkunnelse någorlunda skall passa in i det tankemönster, som är det vanliga bland religiöst intresserade människor. Det behöver inte betyda att han säger något direkt oriktigt. Men förkunnelsen blir försiktig och oklar. Den undviker att tala rakt på sak om det som inte går att förena med allmänreligiositetens sätt att se. Så blir det inga klara besked om salighetens grund, medel och ordning. Därför måste förkunnaren, med all den kraft och innerlighet han är mäktig, undervisa och tala om vem Jesus är, så att ingen kan undgå att märka hur kyrkans hela budskap genomandas av det apostoliska ordet: Tro på Jesus, så blir du frälst.

Men lika nödvändigt är det andra: att människor kommer och hör denna förkunnelse. Varje kristne borde bli medveten om det särskilda ansvar han har just i denna tid, just för att människor på nytt ska förstå att det inte är en umbärlig eller frivillig sak detta att gå i kyrkan, att höra och bruka Guds ord, utan att det är det första livsvillkoret för all kristendom.

Mycket av den häftiga debatt som uppstått kring kyrkan – I frågan om nattvarden, äktenskapet, troheten mot Skriften och mycket annat – beror på att människor plötsligt upptäckt att kristendom inte alls är den almänna religiositet och idealitet, som de tänkt sig. Ibland har det varit en chockerande upptäckt för dem att kyrkan på fullt allvar står för en uppenbarelse, en sanning om Gud som Gud själv har skänkt oss. Men den chocken är ett hälsotecken. Kyrkan vore död, den skulle inte tjäna sin Herre om den inte hade något annat att säga än den allmänreligiositet som tappat bort den ende Frälsaren och hans för alla tider lika giltiga ord.” (128-129, fet stil mitt tillägg)

När jag reflekterar över att detta föredrag hölls för 50 år sedan är det märkbart att vi ännu har nästan samma problem: troheten mot Skriften och äktenskapet (som härstammar från trovärdighetsfrågan om Bibeln). Det anses att alla religioner är desamma. Man blir chockerad då man hör att kyrkan har ett budskap ingen annan har. Det är budskapet om konungen Jesus som har frälsat oss från dödens, ondskans och djävulens makt.

Och det läkemedlet Giertz erbjuder är en rätt förkunnelse som klart talar om Kristus. Det behövdes för 50 år sedan och behövs även idag. Det behövs en förkunnelse som inte sjunker i allmänreligiositetets gungfly.

Och Giertz fortsätter:

“Därför ska vi glädja oss om det stormar ibland. … Men vi ska bedja att oron får bli en väckande oro, som får människor att börja lyssna till hans eget ord. Och vi måste betänka vårt eget ansvar. … Fast vi lever här I köttet, som benådade syndare som alltjämt är syndare och ändå får vara Guds barn, måst evi just därför tukta vår gamla människa, så att det inte blir den som för kampen. Det är inte oss och vår ära det gäller. Det gäller människors frälsning, först och främst deras som nu inte vet vad kristen tro är. Vi får inte ge dem intrycket, att striden bara gäller människomeningar, där var och en håller på sitt. Det intrycket får man om en strid förs efter köttet, som en prestigekamp, med bitterhet och ovärdig polemik. Kampen för själarna för man inte på det viset. Det som bäst visar att det här gälle rGuds sak och Guds ord, är ett helgat liv och en ridderlig kamp, som visar att man själv står under Guds ord och att Ordet har makt över ens eget hjärta.” (129-130)

En rätt förkunnelse börjar från förkunnaren. Och Ordet är nyckeln. En rätt förkunnelse börjar från mig själv. Jag är ju bara syndare, som själv behöver Guds barmhärtighet varje dag och den Helige Andens kraft att tukta sin gamla människa, eller såsom Luther har sagt, att utrota den gamla människan varje dag. Och minnas att jag är Guds son och äger frälsning bara för Kristi skull.

(P.S. Förra veckan skrev jag att jag ska fortsätta med Wright denna vecka. Det hände inte. Kanske nästa vecka?)

Fyra vägvisare till något större

Igår avslutade jag läsningen av N.T. Wrights bok som heter Simply Christian (2006, HarperOne). Denna bok var apologetisk, på ett sätt en moderniserad version av C.S. Lewis Mere Christianity, om den behöver en sådan modernisering. I varje fall rekommenderar jag denna bok. Den ger några nya tankar att fundera på.

Vad som ger den då? Först börjar Wright med dem som han kallar ekon. Lutheraner kunde också kalla dem som den allmänna revelationen. Wright nämner fyra: rättvisa, relationer, skönhet och andlighet. Alla pekar på något utanpå människan och det skapade. De är på ett sätt ekon av något större.

Vi längtar efter rättivisan men inte kan förverkliga den. Vi har inombyggd sinne för rättvisan. Om någon gör något orättvist kan vi snabbt reagera med att säga “Du har det fel!”  eller “Det där är inte rätt!”. Men också vi har det då och då fel. Vi kan inte förverkliga rättvisan fullkomligt. Något saknas.

Vi är skapade till förhållanden. Vi är avsedda för varandra. Gud skapade människan till man och kvinna, sägs det i Genesis. Vi längtar efter varandra. Men vi längtar också till något eller någon utanpå. Bibeln ju också säger att vi är skapade till Guds avbild. Vad betyder det?

Har det något att syssla med andligheten? Att alla människorna har också inombyggd sinne till andligheten? Alla kulturer på alla tider har haft något som kan utnämna som något slags andlighet. Kanske har det något att syssla med den där “Guds avbild”?

Och till sist behandlar Wright skönheten. Människor har alltid fattat intresse till skönheten. Konstnärer har skildrat den i målningar, musikspelare har komponerade häftiga mästerverk. Men också skönheten och längtan efter den pekar på något som är fullkomligare. Att något saknas nu. Något som ska fullbordas någon dag.

Vad tänker du om dessa vägvisare till något eller någon större utanpå människan?

Mer om boken och Wrights resonemang nästa vecka!