Reformationsdagens (övnings)predikan

Det är dags att uppdatera något hit! Idag höll jag min första gudstjänst på svenska, i Skarpskytte -kapellet i Åbo domkyrka. Kyrkoårets söndag för övningsgudstjänsten var Reformationsdagen. Jag tänkte att varför inte också lägga predikan hit. Så var så goda.

Jer. 3:14-15 

Vänd tillbaka, ni trolösa barn, säger Herren. Ty det är jag som är er herre, och jag skall hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. Jag skall ge er herdar efter mitt sinne, och de skall leda er med kunskap och visdom.

Rom. 1:16-17

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var oh en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan

Omvändelse. Eller, såsom det äldre begreppet lyder: Botgöring. Reformation? Rättfärdiggörelsen genom tron? Själva rättfärdigheten. Vad betyder dessa ord?

Varför firar vi gudstjänst till minnet av reformationen, som började för fyra hundra nittio nio år sedan i Tyskland? Varför lyssnar vi på över två tusen år gamla texter ur en jättegammal bok? Det låter dammigt, säger jag! Ändå tänker jag, att det här har något att säga till oss idag, till dig – och till mig, här i Svenska hemmet i Tammerfors, Anno Domini, Herrens år 2016.

Den historiska situationen

I dagens första läsning hörde vi Guds ord genom profeten Jeremia, för cirka två tusen sexhundra år sedan. Han förkunnade så här: ”Vänd tillbaka, ni trolösa barn!” Varför?

Gud hade slutit förbund med Israel i Sinaiberget genom Mose cirka 500 år före Jeremia. Han hade givit sin lag åt folket och uppenbarat sin vilja genom lagen, genom de tio budorden. Och förbundets budskap var följande: Följ dessa stadgar och ni får leva i landet dit jag leder er till. Bryt dessa stadgar och jag ska skingra er, föra er till exilen, bort från det lovade landet.

Brytandet mot Guds heliga vilja, mot Guds lag började redan vid Sinaibergets fot under ledning av översteprästen Aron. Men Gud var i sitt tålamod barmhärtig och skingrade inte folket, utan ledde dem ändå till det heliga landet som han hade lovat. De fick leva där för hans nåds och tålamods skull, inte därför att de var goda. Men han sände profeter gång på gång för att förkunna: ”Vänd tillbaka till mig.”

Till slut, efter cirka fem hundra år av avgudadyrkan och brytande mot hans vilja, skingrade Gud sitt folk och förde dem i exil, och hans redskap var den babyloniska kungen Nebukadnessar år 586 före Kristus. Att bryta mot Guds vilja måste straffas. Och det straffades.

Men nu, nu förkunnar profeten Jeremia: ”Vänd tillbaka. Ännu är Gud er nådig. Han ska hämta er tillbaka. Han ska igen bli såsom er make. Ni har brutit mot Gud, men ändå älskar han er och vill att ni kommer tillbaka.”

Folket behövde reformation. Att vända om, att inte dyrka avgudarna utan den sanne, den enda Guden.

Omvändelse

Vad betyder att vända tillbaka, att omvända sig, på finska käännytään? I religiöst språkbruk använder man ofta också synonymbegrepp botgöring och bättring, på finska parannuksenteko. Man måste göra bot innan man kan komma till Gud.

Vad är det? Är det något att jag på något sätt måste förbättra mig innan jag kan komma till Gud? Finns det en kyrklig dörrvakt, som säger till dig, att hej! Du där! Du kan inte komma hit till kyrkan. Du är för syndig. Den här platsen är bara för de heliga! Nej! Bort det!

Omvändelsen är det här som det ordagrant betyder: Att vända sig om. Botgöring är språklig lapsus! Det hebreiska ordet lyder: SHUUVUU. Det var en herdes rop till sina får som var på väg mot faran, mot varg eller mot klippbranten! Vänd om nu!

Inte fanns det något krav på ett får. Oj oj, du är så smutsig, så syndig att du inte kan vända dig om utan du måste fortsätta mot klippbranten och falla ned. Inte ser herden på dem att oj oj, jag vill inte ropa till dig utan du förtjänar döden. Utan sakens biff, så att säga, var och är: Shuuvuu! Vänd er om! Se, klippbranten är där, faran är där, döden finns säkert där. Hör mig. Jag ska ta hand om dig. Jag älskar er. Du tillhör mig. Vänd dig om bara, gå inte dit.

Israels omvändelse var att vända sig tillbaka till Gud från avgudarna. För 499 år sedan ägde också ett slags omvändelse, botgöring, rum, nämligen reformationen. Martin Luther fattade att botgöring inte är att man förbättrar sig för att kunna, med gammalt språk, blidka Gud, att förtjäna hans kärlek. Utan botgöringen var omvändelsen. Fatta, att du är en syndare och ändå, även om du har förtjänat allt annat än Guds omättliga nåd och oförtjänta kärlek, får du just det. Just därför att det är, ordagrant oförtjänt, av nåd allena! Vad du än har gjort, har Gud förlåtit det! Reformationen var inte – bara – att vända sig tillbaka till Gud från avgudadyrkan, utan att fatta Guds omättliga kärlek och nåd och lita på den och inte på egna gärningar. Tittar vi bara på oss själva och våra gärningar med rätt ljus, med Guds viljas ljus, ser vi bara mörkret, klippbranten, den kommande döden. Tittar vi på Kristus, ser vi den gode herden som ropar: SHUUVUU. VÄND ER OM. Jag vill rädda dig från den eviga döden.

Reformationen idag

Vår fara, vår klippbrant idag är inte avgudadyrkan, om vi då inte tänker på hur vi dyrkar den gamle guden Mammon, det vill säga pengar och makt i stället för den sanna Guden. Vår fara idag är inte att vi på något sätt inte kunde lita på Guds omättliga barmhärtighet, även om också det är svårt att fatta, eftersom det går emot vår vardagliga kännedom av hur saker och ting fungerar. Vår fara idag är det, att vi inte fattar att det finns en fara överhuvudtaget, mot vilken vi vandrar hela tiden. Att det finns en fara, en klippbrant där framför oss och att vi inte ser den, vi fattar inte det, och vi hör inte vår gode herdes rop när han skriker åt oss: SHUUVUU. Vänd er om. Omvänd er. Gå inte dit!

Vår fara idag är det att vi inte fattar, att vi alla ska dö och att det finns antingen evigt liv efter detta liv i himmelen… eller den eviga döden på platsen där allt gott, allt gudomligt saknas, men synden överflödar. Vi talar om helvetet. Vi fattar inte att det också finns den eviga döden från vilken Gud vill rädda oss och gör allting och har gjort allt för att rädda oss.

Den gamle framlidne professorn, Osmo Tiililä sade en gång ungefär såhär, att ”kyrkan finns därför att vi dör här.” Det är det här som är viktigt. Kyrkans tjänst, yrke, jobb, arbete är att påminna oss om att omvända oss, att det finns en fara att vi dör. Men att fatta den här faran är inte något som vi måste vara förskräckta för, eftersom Gud ger oss evigt liv av nåd. Att var och en som tror på Kristus och sätter sin tillit på honom ska få evigt liv. Att vi förtjänar den eviga döden om vi på riktigt tittar på vårt liv i ljuset av Guds ord. Men att vi får det som vi inte har förtjänat, det eviga livet, eftersom Kristus har besegrat döden genom att dö och uppstå, eftersom han har burit vår synd en gång för alla och varit i helvetet för att vi inte ska behöva hamna där. Han har satt punkten vid döden genom sin uppståndelse. Att alla misstag och felsteg och synder redan har straffats i Jesus så att vi inte behöver straffas. Vi är i Guds famn. Så har Gud lovat i sitt Ord. Det är hans löfte till oss.

I evangelietexten litade ämbetsmannen på Jesu löfte: ”Din son lever.” Luther litade på Guds ord i dagens andra läsning: ”Den rättfärdige ska leva genom tron.” Låt oss trolösa barn idag vända tillbaka till Gud, som har lovat oss, att var och en som tror på Jesus ska leva evigt. Låt också oss lita på hans löfte.

Och låt oss gemensamt bekänna den här kristna och apostoliska tron:

 

Hur skulle vi förmedla tro till unga idag?

Jag deltog i Perustas teologiska dagar i Finska Bibelinstitutet i Grankulla förra veckan. Där deltog jag också i Tomas Nygrens verkstad “Förmedling tro till unga idag” som lyfte fram några tankar om ungdomsarbetet i vår kyrka. Nygren jobbar som rektor i Johannelunds teologiska högskola.

Nygrens huvudpöäng var att vi måste svara på fyra olika behov av de unga:

Hur möter vi behovet av gemenskap?
Hur möter vi behovet av kunskap?
Hur möter vi behovet av upplevelse?
Hur möter vi behovet av utmaning?

Alla fyra dimensioner behövs i ungdomsarbetet. Det betyder att vi först måste etablera en gemenskap och en situation där det är möjligt att förmedla kunskap. Men inte bara kunskap räcker till. Vi behöver också upplevelser och utmaningar för de unga att de kan växa i sin tro. En bra exempel är hur alla fyra dimensioner träffas i skriftskolslägret. För elever erbjuds tre och möjligtvis alla fyra: gemenskap där det behövs inga masker för att dölja sig. Kunskapen erbjuds med många olika vägar. Lägret är upplevelserikt. Och sedan erbjuds också några utmaningar för eleverna, men mest träffar unga gruppledare dessa utmaningar så att de kan växa i sin tro och deras tro utmanas på ett uppbyggande sätt.

För Nygren kan detsamma ske till exempel i följande sätt:

Först att etablera en gemenskap där man trivs. Idag är normal process “belong” -> “believe” -> “behave” och genom genenskapen kan också sanningar etableras i vår relativistiska tid. I detta skede måste man göra att Lag och Evangelium blir synliga.

Sedan erbjuds kunskap genom berättelse och vittnesbörd. Berättelsen är en väg som öppnar världar för unga att åg in i och ger rum för att tillämpa det i ens eget liv. Där Lag och Evangelium blir begripliga. Och att något är ett berättelse menar inte att det är inte sant.

Sedan är det viktigt att man har plats för upplevelser. Upplevelser erbjuds till exempel genom lovsång, stillhet, förbön, nattvard osv. Där Lag och Evangelium blir verkliga. Och efter det är det viktigt att där finns också plats där det är möjligt att växa i ens tro. Det kan ske exempelvis genom utmaningar som teamuppdrag för att evangelisera – eller bättre, mitt tillägg – genom att göra rum för att uppbygga mässan tillsammans med församlingare! I utmaningar blir Lag och Evangelium föränkrade.

Från min egen synvinkel var Nygrens förslag tankvärda för alla ungdomsarbetare i vår kyrka. Vad jag kan tillägga är att ungdomsarbetets kärna måste vara att det fostrar unga i sin tro så att rötterna i Kristus (Kol 2:6–8) blir tillräckligt djupa så att då de flyttar till andra orter och gamla gemenskaper och sociala nätverk bryts tänker de det viktigt att söka till en ny gemenskap där ens tro kan växa och Lag och Evangelium verkar, i en ny lokalförsamling där Kristi död och uppståndelse firas i mässan varje söndag.

För mig var det svart att etablera mig i en ny gemenskap då jag flyttade. Jag måste säga också att kyrkan i något sätt inte hjälpte mig att finna en ny gemenskap. Kyrkan inte tog kontakt med mig på något annat sätt än bara med en informationsplakat som gav mig känna negativt i förhållande med kyrkan. Och om det kan vara svårt för teologi studerande att söka sig till en ny församling, hur mycket mera kan det vara svårt för en människa som redan har ett svagt förhållande med kyrkan att söka sig till en ny församling i ett nytt område där man känner sig ensam i början?

Rötterna måste vara tillräckligt djupa.

Teologiska dagar i Grankulla var jättefina och jag rekommenderar alla att delta i dem nästa år! För studerande är det också jättebilligt!

Rätt förkunnelse behövs

Under den senaste tiden har jag läst Bo Giertz bok Då föll Herrens eld – Nytt liv i tjänsten (Församlingsförlaget 1996). I boken är samlade Giertz gamla prästvigningstal och föredrag.

Det sista föredraget jag just nu läste genom heter Tro och vantro som är ett föredrag som ursprungligen hölls vid kyrkodag i Växjo 1961. Där behandlar Giertz begreppet vantro, hur det har blivit ett ovanligt begrepp och varför vantron är farligt för kyrkan – och för världen. Ett långt citat hämtat från boken:

“Och dock är den vantro endast så länge den får vara oss nog, så att den blir ett hinder som håller oss borta från Kristus, hans kyrka onch hans frälsning. Vantro är den om den får oss att nöja oss med en Kristus som bara är en förebild, ty en förebild är endast ett stycke lag, inte något evangelium. Den lagen dömer oss som all annan lag.

Vad som behövs för att en sådan tro ska bli en kristen tro, det är två saker: att ordet blir rätt förkunnat och att människor bryr sig om att höra det.

Det behövs en rätt förkunnelse, som klart och begripligt talar om vem Kristus är och vad han har gjort för oss. Förkunnarens farligaste frestelse I denna tid är kanske att försiktigt anpassa sig, så att hans förkunnelse någorlunda skall passa in i det tankemönster, som är det vanliga bland religiöst intresserade människor. Det behöver inte betyda att han säger något direkt oriktigt. Men förkunnelsen blir försiktig och oklar. Den undviker att tala rakt på sak om det som inte går att förena med allmänreligiositetens sätt att se. Så blir det inga klara besked om salighetens grund, medel och ordning. Därför måste förkunnaren, med all den kraft och innerlighet han är mäktig, undervisa och tala om vem Jesus är, så att ingen kan undgå att märka hur kyrkans hela budskap genomandas av det apostoliska ordet: Tro på Jesus, så blir du frälst.

Men lika nödvändigt är det andra: att människor kommer och hör denna förkunnelse. Varje kristne borde bli medveten om det särskilda ansvar han har just i denna tid, just för att människor på nytt ska förstå att det inte är en umbärlig eller frivillig sak detta att gå i kyrkan, att höra och bruka Guds ord, utan att det är det första livsvillkoret för all kristendom.

Mycket av den häftiga debatt som uppstått kring kyrkan – I frågan om nattvarden, äktenskapet, troheten mot Skriften och mycket annat – beror på att människor plötsligt upptäckt att kristendom inte alls är den almänna religiositet och idealitet, som de tänkt sig. Ibland har det varit en chockerande upptäckt för dem att kyrkan på fullt allvar står för en uppenbarelse, en sanning om Gud som Gud själv har skänkt oss. Men den chocken är ett hälsotecken. Kyrkan vore död, den skulle inte tjäna sin Herre om den inte hade något annat att säga än den allmänreligiositet som tappat bort den ende Frälsaren och hans för alla tider lika giltiga ord.” (128-129, fet stil mitt tillägg)

När jag reflekterar över att detta föredrag hölls för 50 år sedan är det märkbart att vi ännu har nästan samma problem: troheten mot Skriften och äktenskapet (som härstammar från trovärdighetsfrågan om Bibeln). Det anses att alla religioner är desamma. Man blir chockerad då man hör att kyrkan har ett budskap ingen annan har. Det är budskapet om konungen Jesus som har frälsat oss från dödens, ondskans och djävulens makt.

Och det läkemedlet Giertz erbjuder är en rätt förkunnelse som klart talar om Kristus. Det behövdes för 50 år sedan och behövs även idag. Det behövs en förkunnelse som inte sjunker i allmänreligiositetets gungfly.

Och Giertz fortsätter:

“Därför ska vi glädja oss om det stormar ibland. … Men vi ska bedja att oron får bli en väckande oro, som får människor att börja lyssna till hans eget ord. Och vi måste betänka vårt eget ansvar. … Fast vi lever här I köttet, som benådade syndare som alltjämt är syndare och ändå får vara Guds barn, måst evi just därför tukta vår gamla människa, så att det inte blir den som för kampen. Det är inte oss och vår ära det gäller. Det gäller människors frälsning, först och främst deras som nu inte vet vad kristen tro är. Vi får inte ge dem intrycket, att striden bara gäller människomeningar, där var och en håller på sitt. Det intrycket får man om en strid förs efter köttet, som en prestigekamp, med bitterhet och ovärdig polemik. Kampen för själarna för man inte på det viset. Det som bäst visar att det här gälle rGuds sak och Guds ord, är ett helgat liv och en ridderlig kamp, som visar att man själv står under Guds ord och att Ordet har makt över ens eget hjärta.” (129-130)

En rätt förkunnelse börjar från förkunnaren. Och Ordet är nyckeln. En rätt förkunnelse börjar från mig själv. Jag är ju bara syndare, som själv behöver Guds barmhärtighet varje dag och den Helige Andens kraft att tukta sin gamla människa, eller såsom Luther har sagt, att utrota den gamla människan varje dag. Och minnas att jag är Guds son och äger frälsning bara för Kristi skull.

(P.S. Förra veckan skrev jag att jag ska fortsätta med Wright denna vecka. Det hände inte. Kanske nästa vecka?)

Jesu VM för vår skull

Idag började jag läsa C.O. Rosenius bok Vägledning till frid (EFS-förlaget, 1966). Några citat hämtade från boken:

“När någon därför säger, att han vill omvända sig och bli from och helig, så är detta vårt svar: Först måste du bli syndig och gudaktig. Du måste lära känna, att du är förlorad, genomfördärvad och ogudaktig. Då först kan du I sanning tro på honom, som gör den ogudaktige rättfärdig (Rom. 4:5), och bara på det sättet kan du bli from och helig.” (30)

“Men hur går det till, att den som är ogudaktig I sig själv nu I Guds ögon är den han vill vara, nämligen from och helig? Jo, det sker på det sätt, som Paulus talar om: “Så har lagen blivit vår övervakare, som hade oss i sin makt tills Kristus kom, för att vi skulle bli rättfärdiggjorda genom tro” (Gal. 3:24)

”Nu kryper sydnaren till Jesu fötter och söker skydd under hans rättfärdighet. Nu föraktar han inte Kristus längre utan håller honom för sin dyrbare befriare. Nu tackar han för de smulor, som kastas till hundarna, och är nöjd med att kallas hund, om han bara får nåd och förlåtelse för sina synder.

Ja, han tycker, att han kan dö av glädje och förundran över att han, som är så ovärdig, ändå har tillräknats hela Kristi förtjänst. Men det var just detta Gud avsåg med lagen. Nu vill Gud inte längre bedröva syndaren utan glädja honom med den största av alla gåvor: Kristus med all hans förtjänst” (31-32)

“Vill jag då vara en rätt kristen, måste jag säga: Jag har uppfyllt lagen, inte I egen person men genom min ställföreträdare, Kristus.” (33)

Vilka mäktiga och briljanta ord! Yeah! Med detta sista citat kommer jag ihåg en predikan från förra sommaren. Vår präst i Lembois, Henri Karvinen predikade om idrottare. Ja, han verkligen predikade om idrottare!

Men han hade ett briljant syfte i det! När vi finländare vann VM i ishockey, alla på ett sätt vann det. Men gjorde vi något? Ja, kanske skrek vi några maktord framför televisionen men hur mycket påverkade det att vi vann VM? Ingenting. Men vi kände, och känner att hela nationen vann det. På ett sätt gjorde idrottare allt arbete för hela nationens skull. Idrottare representerade vår nation. De gjorde allt och vi festade med dem.

Henri berättade att på samma sätt var det tidigare konungen som representerade hela sin befolkning. Nu lägg märke till det: vem som är vår kung? Den är Jesus!

Och Jesus har vunnit rättfärdigheten framför Gud. Han representerar hela sin befolkning – dvs. alla som tror på honom och är döpt och på detta sätt ansluten till honom – framför Gud. Och denna rättfärdighet räknas till hela Jesu befolkning.

Vi har vunnit VM. Vi har också vunnit rättfärdigheten framför Gud. Inte har vi själva bidragit något. Det bara räknas till dem som tillhör befolkningen. Nu är det tiden att jubilera detta faktum. Varje söndag hålls fester på alla orter i Finland. Kom och festa!

Förändringar i prästutbildningen – dubbel facepalm

Biskopsmötet bestämde att förändra krav för prästämbetet. Vad ska förändras är att bara två klassiska språk krävs fästan man ännu behöver studera dem upp till 30 poäng. Grekiska är obligatorisk för alla men man kan välja mellan hebreiska och latin om man vill. Också kräver man bevis för församlingsaktivitet eftersom teologiestuderande inte längre har så stor församlingsbakgrund som tidigare. Med detta bevis vill biskosmötet uppmuntra studerande att delta i församlingslivet och bekanta sig med framtidens arbetsplats. Jag ska fokusera på dessa två förändringar och kritisera dem båda.

Vad händer med hebreiskan?

Universiteter tyckte inte om nya krav för språkskunskaper. Lyckligtvis har universiteter rätt att själv fatta beslut om studiehelheterna. Och de vill att alla tre språk ska förbli obligatoriska för teologiestuderande som vill bli präst någon dag. Så verkligt förändras ingen ting.

Men det är en bra sak eftersom annars skulle man inte kunna hebreiska. Det är klart att kunskaper i hebreiska minskas radikalt om man kunde välja att fokusera bara på två olika språk. Det är ju redan så att de som är på lärarlinje studerar bara två språk. Och det är särskilt hebreiskan som man lämnar bort.

Och verkligheten är att kunskaper i de klassiska språken är det som skiljer en teolog från en lekman. Ofta är det möjligt att lekmannen har bättre kunskaper i andra områden. Men det är jätteviktigt att kunna kolla på källorna.

Hebreiskan är mycket viktigt språk för teologer. Gamla testamentet redan ses litet främmande och människor kan inte behandla det på ett rätt sätt. Gamla testamentet är också bakgrunden för Nya testamentet! Såsom Luther har sagt: Det är ju att NT är bara förklaringen av GT.

Biskopsmötets beslut gör mig att göra en facepalm.

Bevis för församlingsaktiviteten?

Sedan behandlar jag det som väckte mest diskussion. Att biskopar vill att prästkandidater vet om församlingslivet, att de är aktiva och har bättre andlig bakgrund.

Först när jag hörde om det här kravet från biskop Matti Repo var jag mycket glad! Slutligen! Varför inte tidigare? Nu vill de äntligen göra någonting om detta läge att i värsta fall kan prästkandidater ha ingen som helst kontakt med församlingslivet efter deras egen skriftskola. Och genom det här beviskravet vill de uppmuntra kandidater att delta i församlingslivet. Briljant!

Sedan funderade jag på vad detta bevis eller bevisning verkligen menar. Vilket sorts bevis är tillräckligt? Jag fick möjlighet att höra detaljer om krav från biskop Björn Vikström som gjort en visit till vår fakultet vid Helsingfors universitet.

Och då sade Vikström att deras syfte var att uppmuntra studerande att bekanta sig med församlingar innan de ska prästvigas. Redan inom studietiden. Och sedan frågade man om vilken slags bevis måste man ha och vad som är tillräckligt. Och sedan sade Vikström någonting som gjort mig göra en facepalm.

Det är tillräckligt att bara göra sin praktik i församlingsarbetet.

Vilket sorts tillskott ger det här pappret? Om man kan bara rida med praktik som tillhör examen? Är det ju inte bara ett meningslöst papper som ökar byråkrati?

Och när jag frågade om att har biskopar verkligen vaknat till verkligheten att studerande har allt sämre bakgrund för prästämbetet, hörde jag svaret att redan i deras egen studietid funderade kyrkan på samma problem.

Och sedan följde en fråga som jag inte uttalade: Om det är sant, vad har kyrkan gjort inom de här 30 år som är förflutna?

Okej, kanske är jag mycket negativt men nu tycker jag att de här nya kraven hjälper ingenting. Jag förutspår ingen förbättring till situationen.

Dubbel facepalm, var så god.

Kristendomens röda tråd

Jag tror att vi har idag gått längre bort från kristendomen i vårt samhälle. Kristendomen ses litet främmande för oss finlandäre idag, även om mest av oss ännu tillhör kyrkan.

Kanske det är orsaken bakom denna presentation. Här försöker jag uttrycka den kristna tron på förståeligt sätt, vad från traditionellt sätt ses som kristendomens röda träd eller kärna och på vad de största kyrkorna instämmer med varandra. (kanske åtminstone för teologiskt)

Nu, jag också ber er att lägga märke till skillnader mellan den här berättelsen och mellan den sekulära västerlandska berättelsen av världen, människan och sin uppgift och också framtiden. Ja, berättelsen eftersom det, tror jag, är det vanligaste sätt hur vi förstår och behandlar världsbildar och världsåskådningar.

Den här berättelsen som jag försöker att uttrycka kan man finna på Bibeln, som är grunden av kristendomen och de klassiska europeiska värden och också av judendomen, åtminstone delen av Bibeln, d.v.s. Gamla testamentet.

Här är en kort beskrivning av den stora berättelsen som Bibeln, och därefter också kristendomen berättar oss människor.

Skapelse (1. Moseboken 1-2)

I begynnelsen skapar Gud himlen och jorden. Allt är gott. Gud skapar människan som en man och en kvinna. Han skapar Gud från jorden till Guds avbild för att reflektera Guds härlighet, kärlek och härskande till skapat värld, såsom måneen reflekterar solens ljus eller en spegel människans bild. Allt var gott.

Eftersom av skapelse:

• Våra uppgift är att härska världen med kärlek och reflektera Guds härlighet och kärlek till världen, men också som ett slags präster att föra framför Gud lovprisningen av världen.

• Vi människor har ett absolut värde som Guds avbild. Var och en av oss är viktig, god, vacker och har absolut människovärde på grund av att Gud älskar oss och har skapat oss. Man kan inte behandla oss som helst. (Till exempel Psalmen 139 och Gamla testamentets punktliga regler om människovärde)

• ”Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl.” (Ps 139:13-14)

• Människan är också skapad till Guds gemenskap. Annars reflekterar avbilden någon annan gud eller gudar, dvs. avgudadyrkande av till exempel sex, makt, pengar osv.

• Såsom Blaise Pascal har sagt: ”Varje människa har ett gudsformat hål i sitt innersta, som kan fylla bara med Gud som vi kan lära oss känna genom Jesus Kristus.”

Syndafallet (1. Moseboken 3 och på resten av Biblen ser man följderna av det)

Eftersom Gud skapade människan som Guds avbild, hade människan också fri vilja att välja mellan gott och ont. Människan valde ont. Människan kämpar mot Guds goda skapelseordning och vill vara gud i stället av Gud. Gud har förbjudit människan att äta från trädet av gott och ont och trädet av livet. Eva och Adam, de första människorna som är tillsammans, bestämmer att äta från trädet. Och synden kommer till världen.

Synden, enligt kristendomen kan definieras som:

• allting som skiljer människan från Gud

• En attityd mot Gud (arvsynden) och en gärning mot Gud (gjortsynd)

• hjärtats avfall av Gud

Guds avbild går sönder, den störas. I stället av reflektera Gud till världen, börjar människan reflektera sina egna avgudar till världen såsom pengar (Mammon), krig (Mars) och porr (Eros) osv.

Jorden är inte längre detsamma. Allt är inte som Gud hade först menat. Nuförtiden ser vi det till exempel i följande tingar enligt olika kyrkorna:

• ekonomiska kriser (eftersom människans girighet)

• barns sandlådaspel (”jag vill förstöra din sandkaka och ta din sandskovel”)

• orättigheter som omfattar hela världen

• miljöförändringen och människans likgiltighet mot naturen.

Människan är syndig. Arvsynden förgiftar människan och världen. Inga kan fylla Guds krav att vara såsom Gud först menade oss att vara. Eftersom Gud är helig, kan man inte komma till honom med sina egna förtjänster. Alla är i jämnhöjd med varandra.

Men Gud lovar redan i begynnelsen att Han vill göra allt nytt (1. Moseboken 3:15, Upp 21:5a). Genom Gamla testamentet lovar Gud att till Israel kommer såkallad Messias, den smörjade (som betyder kungen). Genom den här kungen av världen skall skapande av de nya himlarna och den nya jorden hända.

Gud berättar genom människans samvete och i lagen (10 budord) sin vilja till människan. Om man följade hans vilja, skulle världen inte vara förstörd av människan. Men människan kan inte uppfylla det här kravet av Gud att bli fullkomlig.

Vi behöver det, att Gud skall ingripa historia och fixa sina avbilder!

Frälsande (till exempel Jes 45-66, Dan 7, evangelierna, Rom 7:21-8:3)

Jesus föds av jungfrun Maria. Gud blir en människa. Gud lider som människa människans straff som människan annars skulle rättvist förtjäna. Han tar människans och världens synder och människans skuld till sina axlar för att bära dem på korset. Han genomgår helvetet, det eviga utträdet av Gud där människan annars skulle hamna i.

Det händer mitt i historien. Enligt kristendomen verkar Gud verkligen mitt I historien.

Jesus ger sin rättfärdighet, d.v.s. dugligheten framför Gud, friande dom, till människan. Han försoner människans synder på korset. Han frälsar människan från syndens slaveri. Människan däremot i tron och genom dopet ger Jesus sina synder för att bära på korset. Den här tanken kallas det saliga utbytet i den lutherska teologin.

Eftersom Gud är rättfärdig, förtjänar synden straff. Eftersom Gud älskar människan, lider han straffet i stället av människan. Därför behövde man korset.

Så gemenskapen mellan människan och Gud skall återställas genom Jesus. Kristendomens Gud vet hurdant det är att vara som människa, hurdant är lidandet och vad som är helvetet. Han led det för människans skull.

Vid Jesu uppståndelse berättar kristendomen att människor har ett förebild av nya skapande när Gud skapar de nya himlarna och den nya jorden. Guds rike bryter sig in mitt i historien.

Heliggörelse (särskilt breven)

Vad berättas om vad människan skulle göra innan han eller hon dör?

Gud ger människan den Helige Ande genom dopet för att leva i människans hjärta. Människans uppgift är att verka för Guds rike nu. Heliggörelse betyder att människan försöker att leva som Gud har först menat man att leva, d.v.s som sin avbild. Det betyder att människan avbildar honom till världen. Det är såsom en vinkel spegel. Guds kärlek och godhet reflekteras till världen och världens lovsång och prisande reflekteras tillbaka till Gud.

Den troende ska småningom transformeras till den originala meningen som Gud först hade för människan. Och det skall ske med kraften av den Helige Ande (Fil 2:13). Genom Guds kraft skall människan småningom reflektera Guds kärlek till världen. Människan skall, såsom kristendomen säger, börja älska (bl.a. Joh 13:35, Rom 5:5, Gal 5:22)

Korsets rotstående träd symbolerar den här kärleken som Gud ger människan. Gud är kärlek (1. Joh 4:16), och det mest konkret kan man se den i korset (1. Joh 4:10). Korsets tvärbjälke symbolerar det, att när människan mottar Gud kärlek får människan älska varandra och reflektera den här kärleken såsom måneen reflekterar solen.

Men kärlek definieras olikt i Bibeln än på det nuförtida samhället. Kärlek är att hålla Guds bud (1. Joh 5:3, 2. Joh 1:6). Gud som Skapare vet vad som är bäst för människan. Att hålla hans goda vilja brytas inte människan eller sina medmänniskor. Gud utmanar människan att växa och ta reda på hans vilja. Den är uppenbarad i Bibeln. Och människan börjar från sig själv att uppfylla Guds vilja, att förändra sig själv med Guds Helige Ande.

Jesus ger männniskan ett uppgift (Matt 28:18-20, dop- och missionsbefallning): Den troendes uppgift är att föra det goda budskapet fram både med ord och gärningar. Att hjälpa medmänniska, berätta om Jesus, be o.s.v

Att leva som kristen är att växa småningom. Det är att misslyckas och stiga upp igen. En kristen ska inte bli färdiga i det här livet. Men han kan växa småningom.

Vad tänker du på de här skillnaderna mellan till exempel upplysningstidens människouppfattning och kristendomens människouppfattning och hur det påverkar den publika diskussionen som är igång där två olika världsbildar kolligerar varandra?

Videospel är Guds gåva!

Ja, jag kunde säga så.

De senaste tiderna har jag spelat ganska mycket med mina gamla vänner. Jag hade en lång paus med videospel eftersom jag gjorde min värnplikt och efter det bodde jag I annan stad för två månader utan min dator. Vi har spelade APB Reloaded och Borderlands 2 de mesta. När vi har spelat BL2 för kring 20 timmar, har det varit en liten besvikelse. Båda är också spelen som behöver några vänner att spela med, annars blir de långtråkiga.

Okej, jag spelade ganska mycket NHL98 med Playstation och också Super Smash Bros. Brawl och The Legend of Zelda – Wind Waker med min Wii under min boende utan dator. Men jag måste säga att jag har blivit mer och mer PC-orienterad spelare.

BioWare har varit kär för mig. Min barn- och ungdom har färgats av spel såsom Baldur’s Gate (den andra del kanske det bäst spel jag har spelade färdig!) och Jade Empire. Spel med intrig och berättelse. Jag har också, de senaste åren, spelade färdig Mass Effect 1 & 2 och Dragon Age, båda Biowares spel, och The Witcher som baserar sig på polsk författare Andrzej Sapkowskis samnämnda fantasibokserie. Jag skulle läsa dem också.

Nu spelar jag, inklusive de omnämnda spelen övan, Neverwinter Nights (också Biowares spel) medan NWN 2 och The Witcher 2 och väntar på sina turer. Star Wars: the Knights of the Old Republic var en besvikelse för mig. Det kändes alltför mycket som proto-ME.

Jag har funderat på hur vanligt det är för en “präststuderande”, för en sommaranställd hos församling att vara någon slags nörd. Det är jag ju, eller åtminstone tänker att vara.

Åtminstone väcker det förvåning bland skriftskolelever när jag säger vad jag har som hobby. Kanske är det inte något vad som skulle sägas vanligt. Kanske också eftersom man tycker att de troende är några slags alienerade från andra. Och videospelen blir numera mer och mer generella. Men vår uppfattning om troende människorna är sådan att de inte kan vara moderna!

En elev från min första skriftskol från det här året sade, när skriftskolan tog slut, att hans uppfattning om de troende förändrade radikalt. Han kunde inte tänka sig ha so roligt och trevligt tid i skriftskolan! Hur vanligt det är…

Boderlands 2 – Spin to win!

P.S. Det här årets skriftskolelever är födda år 1998. OBS! De är yngre än NHL98! Skulle jag säga någonting? Jag är ju bara 21 år gammal själv…

Prästkallet

De senaste tiderna har jag tänkte på mitt egna inre kall att bli prästvigd. Den lutherska synen på prästblivande är att kandidaten måste ha både ett inre kall (givet av Gud för en, såsom tron) och ett yttre kall (en församling som kallar en för att bli präst, dvs. herde där).

Den sista söndagen hade vi en konfirmationsmässa på min hemkyrka. Efter mässan pratade jag med vår kyrkvaktmästare för en stund. Hon började: “När du får prästvigningen.”

Ja predikade där också. Predikan kan läsas här. Jag uppfattar att jag studerar teologi med syfte att bli präst någon dag. Igen, när jag ser på präster i sitt jobb, uppmärksammar jag min längtan efter att göra samma jobb någon dag.

Det vill jag.

Min gamla och viktiga vän som jag träffade för ett par dagar sedan sade till mig: “Vi alltid tyckte att du ska bli präst.” På min kommande frus släkt är jag kallad “pastor”. En av mina bröder och min farfar kallar mina teologistudier som “pappisopinnot”, dvs. “präststudier”.

Och jag måste säga att jag vill bli präst någon dag!

Men vem som är präst?

Det är en viktig fråga. Vem som är präst? Vad betyder det att bli eller vara präst?

Jag anser att prästadömet är i någon slags konkurs. När jag resonerade kring docent Kati Niemeläs foreläsning “Papisto muutoksessa ja kirkkoa muuttamassa”, oroade jag mig för hur lättvindigt kan en utexaminerad teol.mag. bli präst. Kanske har man inte ens kall men inte kan bli anställd hos någon andra plats än kyrkan och prästarbete.

Och jag oroar mig för hur kyrkan tänker på att teologiska fakulteten ger man beredskap nödvändig att bli präst. Fakulteten anser tvärtom. Universiteter utbildar inga präster, bara teol.mag.. Jag anser att kyrkan skulle ge bättre ordinationbildning för kommande präster. (Jag måste också säga att kyrkan har börjat att uppmärksamma det här problemet. När jag hade chans att prata med biskop Tapio Luoma, höll vi med varandra att det behövs en bättre bildning från kyrkans sida!)

Nuförtiden kan magistrar som har ingen församlingsbakgrund bli präster alltför lättvindigt. Också magistrar med bakgrunden. Alla behöver bättre utbildning, praktikare sådan.

Javisst kan man inte bli färdig, aldrig på sitt jobb, även mindre på den här typen av jobb. Och man skulle aldrig tänka sig att vara färdig när man inte ens har fått prästvigningen!

Den här sommaren läste jag biskop emeritus Eero Huovinens bok Pappi?. I boken funderar Huovinen på vad det menar att och hurdant det är att vara eller bli präst. Prästen är bl.a. Guds träl, tjänare av människorna, teolog, tjänare av Ordet, predikare, liturg (dvs. uppassare av himmelrikets restaurang), våghals, lovare, person och arbetare. Huovinen reflekterar också på problem som kan uppstå i prästens familj.

Jag rekommenderar den här boken för alla som funderar på sin egen kallelse. Denna bok gav mig ganska mycket för min egen resonemang kring prästkallet.

En gång, alltid

Man får prästvigningen en gång. Och den håller sig. Alltid.

Den är liksom dopet. Man döpts bara en gång. Och efter denna händelse är man kristen alltid. Detsamma är med att vara präst. Man kan inte välja när man är präst. Prästvigningen omfattar hela prästens liv. Det är ett heltäckande kall. Såsom att vara kristen. Tron skulle omfatta alla livsområden i kristens liv.

Men såsom I tron påverkar den Helige Anden i prästadömet. Vid samma tid är det både skrämmande och tröstande. Man får och man mister. Vad är din åsikt om prästadömet och prästkallet?