Kategoriarkiv: teologi

Reformationsdagens (övnings)predikan

Det är dags att uppdatera något hit! Idag höll jag min första gudstjänst på svenska, i Skarpskytte -kapellet i Åbo domkyrka. Kyrkoårets söndag för övningsgudstjänsten var Reformationsdagen. Jag tänkte att varför inte också lägga predikan hit. Så var så goda.

Jer. 3:14-15 

Vänd tillbaka, ni trolösa barn, säger Herren. Ty det är jag som är er herre, och jag skall hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. Jag skall ge er herdar efter mitt sinne, och de skall leda er med kunskap och visdom.

Rom. 1:16-17

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var oh en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan

Omvändelse. Eller, såsom det äldre begreppet lyder: Botgöring. Reformation? Rättfärdiggörelsen genom tron? Själva rättfärdigheten. Vad betyder dessa ord?

Varför firar vi gudstjänst till minnet av reformationen, som började för fyra hundra nittio nio år sedan i Tyskland? Varför lyssnar vi på över två tusen år gamla texter ur en jättegammal bok? Det låter dammigt, säger jag! Ändå tänker jag, att det här har något att säga till oss idag, till dig – och till mig, här i Svenska hemmet i Tammerfors, Anno Domini, Herrens år 2016.

Den historiska situationen

I dagens första läsning hörde vi Guds ord genom profeten Jeremia, för cirka två tusen sexhundra år sedan. Han förkunnade så här: ”Vänd tillbaka, ni trolösa barn!” Varför?

Gud hade slutit förbund med Israel i Sinaiberget genom Mose cirka 500 år före Jeremia. Han hade givit sin lag åt folket och uppenbarat sin vilja genom lagen, genom de tio budorden. Och förbundets budskap var följande: Följ dessa stadgar och ni får leva i landet dit jag leder er till. Bryt dessa stadgar och jag ska skingra er, föra er till exilen, bort från det lovade landet.

Brytandet mot Guds heliga vilja, mot Guds lag började redan vid Sinaibergets fot under ledning av översteprästen Aron. Men Gud var i sitt tålamod barmhärtig och skingrade inte folket, utan ledde dem ändå till det heliga landet som han hade lovat. De fick leva där för hans nåds och tålamods skull, inte därför att de var goda. Men han sände profeter gång på gång för att förkunna: ”Vänd tillbaka till mig.”

Till slut, efter cirka fem hundra år av avgudadyrkan och brytande mot hans vilja, skingrade Gud sitt folk och förde dem i exil, och hans redskap var den babyloniska kungen Nebukadnessar år 586 före Kristus. Att bryta mot Guds vilja måste straffas. Och det straffades.

Men nu, nu förkunnar profeten Jeremia: ”Vänd tillbaka. Ännu är Gud er nådig. Han ska hämta er tillbaka. Han ska igen bli såsom er make. Ni har brutit mot Gud, men ändå älskar han er och vill att ni kommer tillbaka.”

Folket behövde reformation. Att vända om, att inte dyrka avgudarna utan den sanne, den enda Guden.

Omvändelse

Vad betyder att vända tillbaka, att omvända sig, på finska käännytään? I religiöst språkbruk använder man ofta också synonymbegrepp botgöring och bättring, på finska parannuksenteko. Man måste göra bot innan man kan komma till Gud.

Vad är det? Är det något att jag på något sätt måste förbättra mig innan jag kan komma till Gud? Finns det en kyrklig dörrvakt, som säger till dig, att hej! Du där! Du kan inte komma hit till kyrkan. Du är för syndig. Den här platsen är bara för de heliga! Nej! Bort det!

Omvändelsen är det här som det ordagrant betyder: Att vända sig om. Botgöring är språklig lapsus! Det hebreiska ordet lyder: SHUUVUU. Det var en herdes rop till sina får som var på väg mot faran, mot varg eller mot klippbranten! Vänd om nu!

Inte fanns det något krav på ett får. Oj oj, du är så smutsig, så syndig att du inte kan vända dig om utan du måste fortsätta mot klippbranten och falla ned. Inte ser herden på dem att oj oj, jag vill inte ropa till dig utan du förtjänar döden. Utan sakens biff, så att säga, var och är: Shuuvuu! Vänd er om! Se, klippbranten är där, faran är där, döden finns säkert där. Hör mig. Jag ska ta hand om dig. Jag älskar er. Du tillhör mig. Vänd dig om bara, gå inte dit.

Israels omvändelse var att vända sig tillbaka till Gud från avgudarna. För 499 år sedan ägde också ett slags omvändelse, botgöring, rum, nämligen reformationen. Martin Luther fattade att botgöring inte är att man förbättrar sig för att kunna, med gammalt språk, blidka Gud, att förtjäna hans kärlek. Utan botgöringen var omvändelsen. Fatta, att du är en syndare och ändå, även om du har förtjänat allt annat än Guds omättliga nåd och oförtjänta kärlek, får du just det. Just därför att det är, ordagrant oförtjänt, av nåd allena! Vad du än har gjort, har Gud förlåtit det! Reformationen var inte – bara – att vända sig tillbaka till Gud från avgudadyrkan, utan att fatta Guds omättliga kärlek och nåd och lita på den och inte på egna gärningar. Tittar vi bara på oss själva och våra gärningar med rätt ljus, med Guds viljas ljus, ser vi bara mörkret, klippbranten, den kommande döden. Tittar vi på Kristus, ser vi den gode herden som ropar: SHUUVUU. VÄND ER OM. Jag vill rädda dig från den eviga döden.

Reformationen idag

Vår fara, vår klippbrant idag är inte avgudadyrkan, om vi då inte tänker på hur vi dyrkar den gamle guden Mammon, det vill säga pengar och makt i stället för den sanna Guden. Vår fara idag är inte att vi på något sätt inte kunde lita på Guds omättliga barmhärtighet, även om också det är svårt att fatta, eftersom det går emot vår vardagliga kännedom av hur saker och ting fungerar. Vår fara idag är det, att vi inte fattar att det finns en fara överhuvudtaget, mot vilken vi vandrar hela tiden. Att det finns en fara, en klippbrant där framför oss och att vi inte ser den, vi fattar inte det, och vi hör inte vår gode herdes rop när han skriker åt oss: SHUUVUU. Vänd er om. Omvänd er. Gå inte dit!

Vår fara idag är det att vi inte fattar, att vi alla ska dö och att det finns antingen evigt liv efter detta liv i himmelen… eller den eviga döden på platsen där allt gott, allt gudomligt saknas, men synden överflödar. Vi talar om helvetet. Vi fattar inte att det också finns den eviga döden från vilken Gud vill rädda oss och gör allting och har gjort allt för att rädda oss.

Den gamle framlidne professorn, Osmo Tiililä sade en gång ungefär såhär, att ”kyrkan finns därför att vi dör här.” Det är det här som är viktigt. Kyrkans tjänst, yrke, jobb, arbete är att påminna oss om att omvända oss, att det finns en fara att vi dör. Men att fatta den här faran är inte något som vi måste vara förskräckta för, eftersom Gud ger oss evigt liv av nåd. Att var och en som tror på Kristus och sätter sin tillit på honom ska få evigt liv. Att vi förtjänar den eviga döden om vi på riktigt tittar på vårt liv i ljuset av Guds ord. Men att vi får det som vi inte har förtjänat, det eviga livet, eftersom Kristus har besegrat döden genom att dö och uppstå, eftersom han har burit vår synd en gång för alla och varit i helvetet för att vi inte ska behöva hamna där. Han har satt punkten vid döden genom sin uppståndelse. Att alla misstag och felsteg och synder redan har straffats i Jesus så att vi inte behöver straffas. Vi är i Guds famn. Så har Gud lovat i sitt Ord. Det är hans löfte till oss.

I evangelietexten litade ämbetsmannen på Jesu löfte: ”Din son lever.” Luther litade på Guds ord i dagens andra läsning: ”Den rättfärdige ska leva genom tron.” Låt oss trolösa barn idag vända tillbaka till Gud, som har lovat oss, att var och en som tror på Jesus ska leva evigt. Låt också oss lita på hans löfte.

Och låt oss gemensamt bekänna den här kristna och apostoliska tron:

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under eskatologi, GT, Jesus, kyrkan, predikan, teologi

Om behovet av klassiska språk

Jag har redan skrivit om klassiska språk, särskilt om biskopsmötets beslut som väckte dubbel facepalm från min sida för deras beslut om kommande prästers behov av klassiska språk. Denna gång berättar jag om några iakttagelser jag har uppmärksammat kring två av de klassiska språken, nämligen hebreiska och grekiska.

För många år sedan läste jag några kritiska böcker mot den nya översättningen av Bibeln på finska (1992). En av det största för mig var avliden prost Risto Santalas Suudelma hunnun läpi – Uusi Kirkkoraamattumme ekumenian ja raamattuopetuksen kannalta (Kuva ja Sana, 1998). Santala kunde hebreiska mycket väl, kanske var han en av de bästa i sitt område. Även om man kunde lyfta fram många problem i hans användning av senrabbiniskt material rekommenderar jag hans böcker – särskilt hans själavårdiska böcker såsom Sielunhoidon pokkari eller Savesta astiaksi (Lerkärlet) och romaner Naatan – Kyyhkyspoika och Elihu för alla som vill fördjupa sig i Bibeln, dess värld och judendomen.

Santala ställde sig emot den nya översättningen. Särskilt lyfte han fram många problem i dess översättning av Gamla testamentet. Jag läste någon gång från någon plats att någon specialist (en bra källa!) i hebreiska hade kommenterat två saker angående den: För det första var Gamla testamentet äntligen översatt till finska. Men å andra sidan är denna översättning så dålig att den kunde inte passa slutprovet i hebreiska.

Men det är en sak som är mycket viktigt. Tidigare var skillnaden mellan teologen och lekmannen att teologen kunde originalspråk. Man kunde kolla bibelversen från originalspråket. Är det så nuförtiden? Troligen inte. Och lekmän ju känner den finska (eller svenska) bibeln bättre till än någon teolog som har kommit direkt från universiteten!

Men faktiskt är det mycket svårt att uppehålla kunskaper i grekiska och hebreiska om man inte gör det avsiktligt. Ett bra sätt är det för mig att använda Dagens lösen från Herrnhut på originalspråken. En eller två verser. Om man kunde också tyska…

Med några vänner har vi varje vecka läst kommande söndagens textavsnitt från Gamla testamentet på hebreiska och försökte att översätta det. För många gånger redan har vi uppmärksammat hur en färdig översättning räcker inte till djupare insikt. Man kunde översätta avsnittet på annat sätt kanske. Eller att den är inte så precis med sina ord eller uttryck. Och det är naturligt, javisst. Denna översättning (1992) är ju avsett att vara användbar för alla läsare och med bra finska. Kanske hoppas jag mer exakthet från dess översättning av Gamla testamentet men Nya testamentet är bra översatt, åtminstone enligt min icke-professional-åsikt!

För bibelstudier skulle det vara viktigt för teologer att kunna de originalspråken. Och de är ju bara hjälpmedel för djupare fördjupning i Bibeln. Därför tänker jag att det är viktigt att kunna hebreiska och grekiska. Men det måste också bli sagt att universiteten ger inte så mycket möjligheter för användning av dem än kanske tidigare. Och det är jättesvårt att uppehålla kunskaper i dem ensam. Därför kanske behövs några vänner med som man läser texter, särskilt i början. Och för präster? Med vilken tid? (försöker kolla någon?)

Lämna en kommentar

Under exegetik, GT, NT, teologi

Utbildar teologiska fakulteterna präster?

Fritänkarnas initiavitet Yhdenvertainen Suomi (Likbehandling i Finland) påstår i sin framställning om lagar som måste förändras att präster utbildas i universiteter (yliopistoissa koulutetaan pappeja). Det ska inte göras eftersom kyrkan och staten måste skiljas. Utbildas präster i teologiska fakulteterna? Kort svar: Nej. Hur kan jag påstå sådant? Därför att…

  1. Utbildas journalister i humanistiska fakulteterna? Nej. Utbildas politikerna i universiteter? Nej. Man utbildar filosofie magistrar och sådana. I teologiska fakulteter utbildas teologie magistrar, inte präster.Man måste skilja mellan 1) vad utbildas och vem som beslutar om det som undervisas, d.v.s. självständiga universiteter och 2) olika arbetsgivare som kräver någon utbildning från arbetstagaren. Några studier i humanistiska fakulteter är bra för journalisten. Men också många teologie magistrar är journalister. Kyrkan kan inte besluta om universitetens undervisning om teologi (som var åtminstone en gång en bra sak för teologie studerande i vad som gäller de klassiska språken).Vad som gäller olika linjer inom teologiska fakulteter (såsom A1-linjen i teologiska fakulteten vid Helsingfors Universiteter vilken är den linjen enligt mina studiehelheter sammansättas) är en annan sak, naturligtvis. Om kyrkan är den största arbetsgivaren (kanske 60% av teologie studerande vid Helsingfors befinner sig i kyrkan, om jag minns statistiker rätt) är det naturligt att universiteter till någon grad lyssnar på biskopsmötets beslut om vad som krävs från kommande präster. Men fakulteter själv beslutar om studiehelheterna och kurserna.

    Vidare en annan sak är debatt kring frågan om teologi är vetenskaplig. Kort svarar jag att det är vetenskapligt.

  2. Det är bara bra för fritänkarna att universiteter ger mest av utbildningen av präster, eftersom kyrkan inte erbjuder något annat men har underkastat sig till ”den enda möjliga och vetenskapliga teologin”.Nu kan jag bara berätta om mina egna erfarenheter från Helsingfors. Mest av kommande präster har ingen tro till Bibelns auktoritet, åtminstone de som bara tar de exegetiska grundstudierna (12 studiepöang). De ska höra från Lars Aejmelaeus bok och Ismo Dunderberg att julberättelsen är bara en bra saga. De ska läsa Heikki Räisänens bok Mitä varhaiset kristityt uskoivat (Vad första kristna trodde på) och se att alla dogmer som vår kyrka känner till är ohistoriska och uppdiktade i post-påsken tid och har ingen faktisk relation till den verkliga historien. Den historiske Jesus är inte den som vår kyrka tror på. Därför är historisk tro irrelevant för moderna kristna. Därför är dogmer relativistiska. Man kan påstå att alla ska komma till himlen, att det finns ingen synd eller någon försonande betydelse för korsfästelse (bara att Jesus var nog dum att bli korsfäst). Och de ska bli präster i vår kyrka i framtiden.Men universiteten i Helsingfors ger inte en helhetbild av forskningen inom nytestamentlig exegetik eller kanske även inom gammaltestamentlig exegetik. Lägret är inte så enhetlig såsom det kanske påstås här. Det finns ingen ”stor” konsensus bland forskarna om julberättelsen, eller Bibelns trovärdighet. En av de mest uppskattade forskarna inom nytestamentlig exegetik, nämligen N.T. Wright sätter mycket mer värde på Nya testamentets trovärdighet i vad gäller den verkliga historien än Aejmelaeus eller Dunderberg eller Räisänen. Han är bara en exempel av de många nutida forskare inom den såkallade tredje vägen (som själv är också spridd). Forskningsresultat är naturligtvis också andra. Detsamma räcker arkeologi och många andra områden inom bibelvetenskapen.

    Det finns en konsensus mellan forskarna som har samma åsikter. Men det finns många olika skolor, till exempel inom nytestamentlig exegetik, som de teologie fuxarna vid Helsingfors inte känner till eller även aldrig kommer att känna till. Liksom många har sagt mig: ”Vi var lärda om vad som Bibeln verkligen säger”. Och den säger inte detsamma som klassisk kristen tro säger eller tror. Det säger något helt annat. Men det behöver inte vara så för fuxar, inte heller för präster.

    Det är inte universitetens fel (utan att föreläsaren inte ger helhetsbild, eller åtminstone min förståelse av helhetsbilden inom exegetiken är helt annat än vad som kanske ges under lektionerna), det är mer kyrkans fel att den gör ingenting. Men kyrkan har också samma böcker i sitt utbildningscentrumet i Träskända. Samma teologi.

    Problemet nämligen är att kyrkan inte reagerar. Det är helt okej för dem, eller så visar det att vara. Sammeli Juntunens bok Kirkon Raamattuteologiasta ja sen puuttesta talar för döva öron. Detsamma händer med Timo Eskolas Ateistit alttarilla, och jag kan förutspå att detsamma kommer att hända med Sudet saarnatuolissa. Det är helt okej att vi har och ska också i framtiden ha präster som inte tror såsom kyrkan lär.

Så kära fritänkarna: Var glada att universiteter ”utbildar” kommande präster. Det är bara kyrkans dålig strategi. Kyrkan skulle ha mer sin egen utbildning för kommande präster. Det har jag ju hävdat tidigare och det ska jag hävda.

Universitetens utbildning är naturligtvis inte bara av ondo. Den har mycket bra med den, till exempel man lär sig kritiskt tänkande och de klassiska språken och historien av teologi och också filosofi. Jag menar inte att kyrkan skulle avstå från att kräva sina präster teologiska studier vid universiteter. Men kyrkan skulle också öva sin egen teologi och utbilda mer sina kommande präster med teologi som verkligen kan säga något om Gud än kyrkan nuförtiden gör. Dessutom skulle det vara bra för kyrkan att ta hänsyn till att det finns ingen stor konsensus inom teologi som är övad vid olika universiteter att Bibeln har det fel. Men Finland är ju ett litet land där ryms bara en sanning. Det är tråkigt.

Lämna en kommentar

Under exegetik, kyrkan, teologi

Jesus Kristus som Gamla testamentets uppfyllelse

Förra veckan befann jag mig i norra Finland för första gången i mitt liv. Jag besökte Rovaniemi och Uleåborg där jag undervisade under rubriken ”Jesus som Gamla testamentets uppfyllelse” (Jeesus – Vanhan testamentin täyttymys) i två kvällar av de evangeliska studerandena. Under samma resan hade jag möjlighet att träffa med min gamla beväringsvän som vänligt hyste mig för natten. Det var jättefint att mötas och byta nyheterna! Men tillbaka till ämnet. Här ska jag kort berätta vad jag undervisade

Jesus är fast förknippad med det som vi kristna kallar Gamla testamentet. På ett sätt kunde vi påstå att det var Jesu Bibel. Det var de heliga skrifterna han pekade på. Därför, om vi vill ta reda på vad och de första kristna trodde är det viktigt att bekanta sig med Gamla testamentets budskap. För Martin Luther och också för Jesus var Gamla testamentet viktigt. Luther många gånger påstår att Nya testamentet är bara förklaring av Gamla testamentet. Jesus undervisade sina lärjungar på vägen till Emmaus och började med ”Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” (Lukas 24:27, läs hela berättelsen).

Min hermeneutiska modell eller tolkingsnyckel till relationen mellan Gamla och Nya testamentet är följande: Gamla testamentet har en stor berättelse som börjar från skapelsen och fortsätter med Abrahams kallelse, exodus och där till David och Salomo och det enade kungadömet av Israel, sedan till norra Israel och södra Juda och sedan den största krisen inom Gamla testamentet som är den viktigaste: nämligen eksil. Nya testamentet är slutet av denna berättelse. Utan Nya testamentet skulle berättelsen bli ofullbordad, utan slutet.

Det mesta av Gamla testamentets innehåll är skrivet under eksilen och textmässigt granskat behandlar det mesta av dess innehåll krisen som följer eksilen. Huvudfrågan är följande: Varför, om vi har den allsmäktige Gud, Jahve, med oss som vi har ett förbund med och som har lovat oss att vara vår kung, vi befinner oss nu i exilen i Babylonien? Han har ju utlovat det eviga kungadömet för Davids hus?

Efter 70 år berättas att några israeliska stammar, nämligen Judas och Benjamins och några leviter, flyttar tillbaka och templet blir uppbyggd igen. Men problemet kvarstår. Israel är alltid under främmande våld. Först är det Kyros och Persien, sedan Alexander den Store, Antiochos Epifanes vanhedrar templet. Det judiska folket får kosmetisk självständighet med mackabeupproret. Sedan kom Rom och härskade över Israel. Varför Jahve inte ingriper?

Nämligen, i Gamla testamentet utlovar Gud (bl.a.) att:

  1. Han skall bli kung igen.
  2. Davids hus uppbyggs igen.
  3. Alla 12 stammar ska komma (med hela världen) till Jerusalem att prisa den ende Gud.
  4. Det nya templets härlighet ska vara större en den av Salomos.

Kring Jesu födelse kan vi reflektera över följande frågor: Var är Gud? Var är den utlovade davidiska kungen? Varför håller det nya templet inte framför härligheten av Salomos tempel? Var är alla andra stammar förutom Juda, Levi och Benjamin? Det judiska folket, i ljuset av Gamla testamentets löften levde under en stor kris.

Johannes Döparens och Jesu förkunnelse var följande: Ni lever i den andliga exilen. Men kairos, den tidpunkten då Gud ska ingripa har kommit. Jesus förkunnar att Elia var där men folket inte kände honom.

Jesus börjar sin förkunnelse: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!”

  1. Tiden: kairos. Den tiden du har väntat på! Gud ingriper!
  2. Guds rike: Guds kungadöme som blir uppfylld genom Davids son (i bakgrunden Jes. 46, särskilt verser 12 och 13)
  3. Omvänd er och tro. Jes. 44:22 och kontexten. I bakgrunden hebreiskan verbet ”shuv” som är liksom herdens ”ptruuui” till får som går till en fel direktion. Gud är här! Hans rike kommer och kommer nu!
  4. Evangelium. Det allmänna ordet för glädjebudskap att folket har en ny kejsare. Med det och den gammaltestamentliga meningen (bl.a. Jes. 40:9–11 och kontext, 52:7 →) medför att begreppet i detta kontext menar att Gud blir kung igen genom Davids son.

Hur möter Jesus dessa förväntningar? Templet, de förlorade stammarna, kungen, och Gud som kung, självständighet.

  1. Jesus bygger ett nytt tempel omkring honom. Det är han själv, hans kropp. Kristi kropp. Det är ekklesia, de som tror på honom och fadern som har sänt sin son. (jmf. Qumran)
  2. De förlorade stammarna är symboliskt sätt hans apostlar (12). Ekklesia igen är ny Israel som innehåller också hedningarna. (Paulus och Rom 9-11 till exempel)
  3. Han är själv den davidiska kungen som sitter i tron på Gud den allsmäktiges högra sida (Ps. 110)
  4. Han vinner självständighet från syndens makt genom att dö för vår skull.

Jesus är Gamla testamentets uppfyllelse. Kort sagt.

Jag kunde ha undervisat om det första ordet i Gamla testamentet, nämligen bereshit (i begynnelsen) och dess relation till den tidiga kristna hymnen som har bevarats i Kol 1:15–20. Jag kunde ha funderat på den gammaltestamentliga offerkulten och Hebreerbrevet eller Jesu pre-eksistens och Johannesevangeliets början eller Ord. 8. Jag kunde ha fokuserat på hur Kristus kan finnas i Psaltaren eller inom alla böcker i Gamla testamentet. Men jag ville måla stora linjer mellan Gamla och Nya testamentet och hur Jesu förkunnelse är relaterad till de judiska förväntningarna kring hans födelse.

Bra böcker som har samma teman är docent Timo Eskolas Uuden testamentin narratiivinen teologia (Perussanoma, 2011) eller Jeesus iki- ja nykynuorille (Perussanoma, 2011). Andra bra böcker kring Jesus och Gamla testamentet är professor Antti Laatos Emmauksen tiellä. Miten ensimmäiset kristityt selittivät Vanhaa testamenttia? (Åbo Akademi, 2006) och Kristus Vanhassa testamentissa (SLEY-Media Oy, 2013, red. Matti Väisänen och Vesa Ollilainen) som har många artiklar skrivna av kända forskare och skribenter. Eskolas Jesusbok är bra för både teologer och lekmän såsom kanske Kristus Vanhassa testamentissa. Dessutom är Laatos bok och Eskolas andra bok mer för teologer, kanske.

1 kommentar

Under exegetik, GT, Jesus, NT, teologi, undervisning

Stengrunden

Jag läste Bo Giertz bok Stengrunden (Kalliopohja) på finska och tyckte om det. Jag hade mina egna fördomar för boken. Bo Giertz är ju en bra teolog. Men varför blanda ihop skönlitteratur och teologi? Kan något gott komma från en sådan soppa? Det är ju bara Giertzfanatiker som kan tycka om sådana böcker! Och lutherdomfanatiker – du vet vad jag menar – sådana bekännelsetrogna ultraortodoxa lutheraner som har blivit fastnade i reformationstider och läser bara bekännelseskrifter.

Men denna bok var en stor överraskning för mig! En sådan överraskning att jag kommer att läsa den omigen på originalspråket och skaffa den till min egen bokhylla! Jag har ju haft starkare rötter i lutherdomen under två sista år. Men i Stengrunden kan man finna dem på nytt. Boken berättar tre berättelser av tre olika präster som jobbar på samma område under olika tider. Alla fyra representerar först olika teologiska inriktningar som inte tar Bibeln och traditionen på allvar. Men under deras arbete som präst blir de alla tvungen att fundera på  Gud och de fyndar skatter till exempel  de roseniuska texterna och reflektera på nytt deras förhållande till Guds Ord och till den själva Guden. Var och en måste kämpa med sina prästkragar. Vad betyder det att vara en präst?

Jag rekommenderar boken för alla människor. Den har också ett själavärdsligt grepp på saker. Den som har det svårt att fatta Guds barmhärtighet får tröst. Särskilt rekommenderar jag denna bok för dem som funderar på sitt prästkall. Har jag kallelse? Vill jag bli präst? Vad betyder det? Hurdan präst skulle jag vara? Vad tänker Gud på saken? Med biskop emeritus Eero Huovinens bok Pappi? är Stengrunden en bra kompis för sådana reflektioner!

kalliopohja

2 kommentarer

Under bok, teologi

Rätt förkunnelse behövs

Under den senaste tiden har jag läst Bo Giertz bok Då föll Herrens eld – Nytt liv i tjänsten (Församlingsförlaget 1996). I boken är samlade Giertz gamla prästvigningstal och föredrag.

Det sista föredraget jag just nu läste genom heter Tro och vantro som är ett föredrag som ursprungligen hölls vid kyrkodag i Växjo 1961. Där behandlar Giertz begreppet vantro, hur det har blivit ett ovanligt begrepp och varför vantron är farligt för kyrkan – och för världen. Ett långt citat hämtat från boken:

“Och dock är den vantro endast så länge den får vara oss nog, så att den blir ett hinder som håller oss borta från Kristus, hans kyrka onch hans frälsning. Vantro är den om den får oss att nöja oss med en Kristus som bara är en förebild, ty en förebild är endast ett stycke lag, inte något evangelium. Den lagen dömer oss som all annan lag.

Vad som behövs för att en sådan tro ska bli en kristen tro, det är två saker: att ordet blir rätt förkunnat och att människor bryr sig om att höra det.

Det behövs en rätt förkunnelse, som klart och begripligt talar om vem Kristus är och vad han har gjort för oss. Förkunnarens farligaste frestelse I denna tid är kanske att försiktigt anpassa sig, så att hans förkunnelse någorlunda skall passa in i det tankemönster, som är det vanliga bland religiöst intresserade människor. Det behöver inte betyda att han säger något direkt oriktigt. Men förkunnelsen blir försiktig och oklar. Den undviker att tala rakt på sak om det som inte går att förena med allmänreligiositetens sätt att se. Så blir det inga klara besked om salighetens grund, medel och ordning. Därför måste förkunnaren, med all den kraft och innerlighet han är mäktig, undervisa och tala om vem Jesus är, så att ingen kan undgå att märka hur kyrkans hela budskap genomandas av det apostoliska ordet: Tro på Jesus, så blir du frälst.

Men lika nödvändigt är det andra: att människor kommer och hör denna förkunnelse. Varje kristne borde bli medveten om det särskilda ansvar han har just i denna tid, just för att människor på nytt ska förstå att det inte är en umbärlig eller frivillig sak detta att gå i kyrkan, att höra och bruka Guds ord, utan att det är det första livsvillkoret för all kristendom.

Mycket av den häftiga debatt som uppstått kring kyrkan – I frågan om nattvarden, äktenskapet, troheten mot Skriften och mycket annat – beror på att människor plötsligt upptäckt att kristendom inte alls är den almänna religiositet och idealitet, som de tänkt sig. Ibland har det varit en chockerande upptäckt för dem att kyrkan på fullt allvar står för en uppenbarelse, en sanning om Gud som Gud själv har skänkt oss. Men den chocken är ett hälsotecken. Kyrkan vore död, den skulle inte tjäna sin Herre om den inte hade något annat att säga än den allmänreligiositet som tappat bort den ende Frälsaren och hans för alla tider lika giltiga ord.” (128-129, fet stil mitt tillägg)

När jag reflekterar över att detta föredrag hölls för 50 år sedan är det märkbart att vi ännu har nästan samma problem: troheten mot Skriften och äktenskapet (som härstammar från trovärdighetsfrågan om Bibeln). Det anses att alla religioner är desamma. Man blir chockerad då man hör att kyrkan har ett budskap ingen annan har. Det är budskapet om konungen Jesus som har frälsat oss från dödens, ondskans och djävulens makt.

Och det läkemedlet Giertz erbjuder är en rätt förkunnelse som klart talar om Kristus. Det behövdes för 50 år sedan och behövs även idag. Det behövs en förkunnelse som inte sjunker i allmänreligiositetets gungfly.

Och Giertz fortsätter:

“Därför ska vi glädja oss om det stormar ibland. … Men vi ska bedja att oron får bli en väckande oro, som får människor att börja lyssna till hans eget ord. Och vi måste betänka vårt eget ansvar. … Fast vi lever här I köttet, som benådade syndare som alltjämt är syndare och ändå får vara Guds barn, måst evi just därför tukta vår gamla människa, så att det inte blir den som för kampen. Det är inte oss och vår ära det gäller. Det gäller människors frälsning, först och främst deras som nu inte vet vad kristen tro är. Vi får inte ge dem intrycket, att striden bara gäller människomeningar, där var och en håller på sitt. Det intrycket får man om en strid förs efter köttet, som en prestigekamp, med bitterhet och ovärdig polemik. Kampen för själarna för man inte på det viset. Det som bäst visar att det här gälle rGuds sak och Guds ord, är ett helgat liv och en ridderlig kamp, som visar att man själv står under Guds ord och att Ordet har makt över ens eget hjärta.” (129-130)

En rätt förkunnelse börjar från förkunnaren. Och Ordet är nyckeln. En rätt förkunnelse börjar från mig själv. Jag är ju bara syndare, som själv behöver Guds barmhärtighet varje dag och den Helige Andens kraft att tukta sin gamla människa, eller såsom Luther har sagt, att utrota den gamla människan varje dag. Och minnas att jag är Guds son och äger frälsning bara för Kristi skull.

(P.S. Förra veckan skrev jag att jag ska fortsätta med Wright denna vecka. Det hände inte. Kanske nästa vecka?)

3 kommentarer

Under kyrkan, teologi

Tron kommer utifrån

Jag har fortsatt att läsa Vägledning till frid av C.O. Rosenius. Jag har uppfattat nya ord och tänkesätt för tron när jag har läst boken.

Vad är viktigt för tron är att den alltid kommer utifrån människan. Hur är det så? Det kundes tänka på Rom. 10:17.

“Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.” (Bibeln 2000)

Martin Luther har (kanske) tänkt på detta sätt: Ordet föder tro. Tron kommer av predikan och predikan finner sin kraft på Kristi ord.

Än sen då?

De är mycket befriande ord! Tänk: Man behöver inte finna tron hos sig själv. Den kommer alltid utifrån. Den kommer från Kristi ord. Du kan lita endast på Kristi ord.

Vad jag nu vill reflektera på är det som C.O. Rosenius skrev av och citerade den själva Luther:

“En ärlig kristne kan ofta bli bekymrad över att han inte känner nåden I sitt hjärta utan bara känner synden. Om detta talar Luther I en påskpredikan:

‘När Kristus har dött för våra sydner och genom sin död tagit bort dem – varför känner vi då synden och döden I oss? Synden gnager ju I vårt samvete, och det onda samvetet gör, att vi fruktar för helvetet. Men det är en sak att känna, en annan att tro. Tron håller fast vid Ordet, vad känslan och förnuftet än säger. Känslan håller sig bara till det, som finns hos människan, vad Ordet än säger.

Känslan står alltså emot tron och tron emot känslan. Därför måste man se bort från känslan och rätt och slätt höra Ordet just som det lyder och liksom skriva det in i hjärtat och hålla fast vid det – också om man inte kan se ett enda tecken på att ens synder är förlåtna utan tvärtom känner, att de fortfarande är kvar och allt är som för. Man får inte rätta sig efter hur man känner det utan hålla fast vid att synden, döden och hevetet är övervunna, även om man känner, att man ännu är I synden, döden och hevetet.’” (98)

Tron är något som är större än människan. Tron alltså kommer utifrån människan. Känslor kommer inifrån, tron utifrån. Tänk på det för en stund på riktigt. Om jag, eller du känner att jag är utan tron, eller att jag lever utan Gud, måste man bara hålla fast vid vad Gud själv säger om saken. Tron kommer från Kristi ord.

Och Rosenius fortsätter:

“Den som omvänder sig, kan därför tack vare Guds egen ed vara viss och säga: Så sant Gud lever, har jag genom Kristus del I försoningen och är fullkomligt rättfärdig och salig. För Gud har inte bara sagt det utan också bekräftat det med sin ed. Och Gud bryter inte sin ed. När jag söker honom I Jesus Kristus allena, behöver jag inte tvivla och vara oviss, lika litet som jag tvivlar på att han håller sin ed.” (108)

Du kan vara säker på det. Kristi ord räcker till.

P.S. Jag fattade dess behov igen då jag läste genom artikeln “Why We Can’t Talk: The Homosexual Rights Movement in the Church” som måste läsas i kurs på engelska. Skribenten Jonathan Sorum skriver såhär:

“The controversy surrounding the movement for homosexual rights within the Churh is a flashpoint that reveals a much larger and deeper phenomenon: Everywhere in American Christianity the Gospel is in danger of becoming nothing but a religious cover for what is essentially a religion of unfettered desire. We identify what is inside of us – our desires, our dreams, our ideas – with the voice of the Spirit and our lives become a non-negotiable demand that these desires, dreams, and ideas must be realized here.”

“The error is Christological, pneumatological, and anthropological. … The Christological error at the root of Schmärmerei is the attempt to claim that Christ is pro nobis (“for us”) while losing sight of his being extra nos (“outside us”). Salvation is outside us in Christ, who is other than us. Only so is he ours, by faith alone. Truth and righteousness are not our possession, something we have within us, even as believers. What we have within us is sin and untruth. Our reason, our desires, and our feelings are captive to sin. We cannot discern by introspection what in us is God’s good creation and what is sin. … The pneumatological error is the separation of the Spirit from the Word. … This leads to the anthropological error of Scwärmerei: the human self loses all sense of boundaries and wants to take hold of others and shape and control them according to its own ideas.” (26)

Vi måste minnas att tron kommer utifrån, inte inifrån.

Lämna en kommentar

Under teologi