Kategoriarkiv: Jesus

Tionde söndagen efter pingst – Trofast förvaltning av Guds gåvor, (övnings)predikan

Denna predikan höll jag idag i min andra/tredje (och sista) övningsgudstjänst vid Åbo Akademi. Högmässan ”hölldes” i Närpes, där Rotary-klubben var också inbjuden. I slutet finns också några iakttagelsen om predikan.

Ords. 3:3–8 

Låt godhet och sanning förbli hos dig. Bind dem kring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla. Då blir du uppskattad för din klokhet av både Gud och människor. Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte till ditt eget förstånd. Tänk på honom var du än går, så skall han jämna vägen för dig. Tyck inte att du själv är vis, frukta Herren och fly det onda. Det ger hälsa åt din kropp, kraft åt alla dess ben.

1. Petr 4:7–11 

Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.

Luk. 16:1–9 

Han sade också till sina lärjungar: ”Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ‘Var är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ Förvaltaren tänkte: ‘Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ‘Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ‘Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ Sedan frågade han näste man: ‘Och du, hur mycket är du skyldig?’ – ‘Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ‘Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’ Och [h]erren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Jag, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.”

Predikan

Nu måste jag först lyfta upp händerna och fråga er alla: Vad har just hänt? Söndagens tema handlar om trofast förvaltning av Guds gåvor. Men Jesus ger oss en helt motsatt förebild i den här liknelsen! I stället för en trofast förvaltare hör vi om en ohederlig, eller vi kunde säga med grundspråken, orättvis, orättfärdig, orätt, ohederlig förvaltare. Och till sist uppmanar Jesus oss att använda den ohederliga mammon för att skaffa vänner! Vad har vi nu hört här? Vad?

Jag säger er en hemlighet: Vi som är här samlade är inte de enda som är helt förvånade över den här liknelsen. Inte ens de förnuftiga i världen, alla världens docenter, om vi använder Juha Sipiläs ord, vet på riktigt vad det menas här. Bibelforskarna har helt motsatta åsikter om den här liknelsen och medger att den här liknelsen är den svåraste att förstå av Jesu liknelser. Men det är ändå möjligt. Det finns en viss idé som det är väldigt viktigt för oss idag att förstå, både för Rotary-klubben och andra – också för mig! Men för att fatta och förstå vad Jesus menar måste vi använda våra små gråa celler, såsom den berömde Hercule Poirot!

Först måste vi ta hänsyn till textens kontext, det vill säga sammanhang. Dagens evangelietext finns i det sextonde kapitlet i Lukasevangeliet. Där just före liknelsen som vi hörde nyss, hade fariséerna och de skriftlärda, judiska docenter, förargat sig på Jesus. Deras anklagelse mot honom lydde så här: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem!” Jesus svarade på anklagelsen med några liknelser, om hur herden går efter det förlorade fåret, hur kvinnan letar efter det förlorade myntet, och kanske med den mest berömda liknelsen av Jesus, hur Fadern väntar på den förlorade sonen som hade gått iväg och tar emot honom när han kommer tillbaka. Dessa liknelser riktade Jesus åt docenterna för att överbevisa dem, för att de skulle förstå varför han umgås öppet med syndare, äter och dricker med dem och besöker deras hem. Och den största skandalen i Jesu verksamhet var att han förlät allas synder som kom till honom.

Det här var nämligen mot Lagen, mot Toran, mot Gamla testamentet. Till exempel i Jes. 5:22–23 förkunnar profeten: ”Ve dem som är hjältar i att dricka och mästare i att blanda sitt vin! De friar den skyldige för mutor och vägrar den oskyldige hans rätt.” Eller särskilt i Ordspråksboken kapitel 17 sägs det: ”Att fria en skyldig, att fälla en oskyldig – bådadera väcker Herrens avsky.” Några av de här exemplen använde dessa docenter, för att anklaga Jesus. Han har ingen rätt att befria människor, att säga att deras synder är förlåtna. Bara Gud kan göra det!

Med den här kontexten i bakgrunden, återvänder vi till dagens evangelietext. Vi lämnar docenterna åt sidan och lägger först märke till att Jesus riktar den här liknelsen till sina lärjungar, inte till fariséerna och de skriftlärda. Troligen hade också lärjungarna problem att smälta allt som Jesus gör. Det låter ju som att gå emot den heliga lagen! Men docenterna lyssnar också ivrigt i bakgrunden.

Jesus berättar om förvaltaren, som är orättvis, ohederlig. Herren får höra om honom, att han inte har handlat rätt och ger sparken åt honom. Han måste lämna sina räkenskaper, det vill säga de dokument som är i hans förvaltning, där alla skulder finns, och dra dit pepparn växer. Förvaltaren är faktiskt ohederlig. Han bara tänker på sig själv. Han får en idé. Han skickar brev åt dem som är skyldiga åt hans herre och låter dem förändra och minska sina skulder. Det här hörde vi.

Men för den första åhörarskaran, för lärjungarna, och för oss idag är det förvånande, att när den här förvaltarens herre hör om detta, så i stället för att döda förvaltaren och undanröja förändringar, prisar han och berömmer förvaltarens klokhet! Troligen var också själva förvaltaren förvånad över den här utvecklingen. Han tänkte ju bara att få andra ta emot honom i sina hus! Det här var helt oväntat!

Jesu mening med den här liknelsen är att först kanske medge, att hans egen verksamhet, att förlåta syndares synder utan att de ens hinner göra bättring, går emot lagen, eller bättre sagt syns gå emot lagen. Nämligen skulder i Bibeln och till exempel i bönen Fader vår betyder synder. Vi, alla människor, har syndat mot Gud och är skyldiga honom. Jesus syns vara en ohederlig förvaltare, som använder sin Herres, Guds förmögen­het på ett ohederligt sätt. Han förlåter syndares synder. Och han uppma­nar sina lärjungarna att följa honom i att förlåta också andras synder.

Inte så att Jesus på riktigt är en ohederlig förvaltare. Men inte visste fariséerna ännu om detta. Han är faktiskt Herrens egen son, som har rätten att förlåta synder. Men om herren i liknelsen kan berömma och prisa sin förvaltare, som är ohederlig, hur mycket mer prisar och berömmer den sanne Guden Jesus, eller oss idag som är hans lärjungar, när vi förlåter andras synder, när vi förkunnar förlåtelsen åt hela världen, när vi river sönder alla skuldebrev och skriker och ropar: ”Dina synder är förlåtna.” Jag säger det igen: Om den rike mannen i liknelsen, herren, kan berömma en ohederlig förvaltare som förlåter skulder utan rätt, hur mycket mer är det rätt i Guds, den sanna Herrens ögon, att Jesus, som har den gudomliga rätten, förlåter andras synder, och att vi förlåter varandra.

Det är just det här det faktiskt betyder att vara trofast förvaltare av Guds gåvor om vilket vi hörde i dagens andra läsning. Det är att slösa, förspilla, göra av med, smälla av Guds gåvor! Och när du gör det, när du på riktigt är slösaktig med Guds nåd, då prisar Gud dig och berömmer dig. Grunden för detta är inte något ohederligt. Gud har genomlidit och bemödat sig mycket. Han har dött på korset och uppstått. Förmögen­heten har förtjänats. Inte så att vi har förtjänat det som vi slösar, utan Jesus har förtjänat det för oss genom sin död och uppståndelse. Och han har givit oss en befallning att slösa den åt hela världen. Det är vad nåden och trofast förvaltning av Guds gåvor betyder! Det är uppgiften för oss alla, instiftad av Gud själv. Förlåt oss, såsom också vi förlåta dem oss skyldiga äro. I denna uppgift är vi alla med, från och med Rotary-klubben ända till alla enskilda medlemmar av Guds stora familj.

Låt oss därför stiga upp och prisa och berömma vår generösa Herre med den apostoliska trosbekännelsen!

Jag har förändrat B-2000 litet. B-2000 anser att kyrios (herren) i vers 8 är Herren, dvs. Jesus. Jag håller med professor Lauri Thurén och andra, att herren är inte Jesus utan den ohederliga förvaltarens herre, dvs. att versen tillhör liknelsen och berättas av Jesus, inte Lukas skulle berätta hur Jesus reagerar på sin egen (!) liknelse. Sedan kommer Jesu ”förklaring” om denna världens barn och ljusets barn.

Jag har tidigare predikat en gång över samma texten. Predikan finns här på finska och är värt att jämföra med den här predikan. Då följde jag Kenneth E. Baileys resonemang. Han är känd för dem som läser tidningen Kristet perspektiv. När jag förberedde denna övningspredikan, läste jag nyss publicerad bok av professor Lauri Thurén, ”Parables Unplugged”, där han behandlar denna liknelse och andra liknelser i Lukasevangeliet. Jag har blivit övertygad, att det här sättet att förstå liknelsen är – åtminstone mer – rätt än den som finns i min gamla predikan. För resonemang och exegetiska synpunkter bakom texten, vill jag hänvisa den ivrige till Thuréns bok, särskilt den del som handlar metoden och själva behandlande av ”the Unjust Steward”.

Annonser

Lämna en kommentar

Under exegetik, Jesus, NT, predikan

Reformationsdagens (övnings)predikan

Det är dags att uppdatera något hit! Idag höll jag min första gudstjänst på svenska, i Skarpskytte -kapellet i Åbo domkyrka. Kyrkoårets söndag för övningsgudstjänsten var Reformationsdagen. Jag tänkte att varför inte också lägga predikan hit. Så var så goda.

Jer. 3:14-15 

Vänd tillbaka, ni trolösa barn, säger Herren. Ty det är jag som är er herre, och jag skall hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. Jag skall ge er herdar efter mitt sinne, och de skall leda er med kunskap och visdom.

Rom. 1:16-17

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var oh en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan

Omvändelse. Eller, såsom det äldre begreppet lyder: Botgöring. Reformation? Rättfärdiggörelsen genom tron? Själva rättfärdigheten. Vad betyder dessa ord?

Varför firar vi gudstjänst till minnet av reformationen, som började för fyra hundra nittio nio år sedan i Tyskland? Varför lyssnar vi på över två tusen år gamla texter ur en jättegammal bok? Det låter dammigt, säger jag! Ändå tänker jag, att det här har något att säga till oss idag, till dig – och till mig, här i Svenska hemmet i Tammerfors, Anno Domini, Herrens år 2016.

Den historiska situationen

I dagens första läsning hörde vi Guds ord genom profeten Jeremia, för cirka två tusen sexhundra år sedan. Han förkunnade så här: ”Vänd tillbaka, ni trolösa barn!” Varför?

Gud hade slutit förbund med Israel i Sinaiberget genom Mose cirka 500 år före Jeremia. Han hade givit sin lag åt folket och uppenbarat sin vilja genom lagen, genom de tio budorden. Och förbundets budskap var följande: Följ dessa stadgar och ni får leva i landet dit jag leder er till. Bryt dessa stadgar och jag ska skingra er, föra er till exilen, bort från det lovade landet.

Brytandet mot Guds heliga vilja, mot Guds lag började redan vid Sinaibergets fot under ledning av översteprästen Aron. Men Gud var i sitt tålamod barmhärtig och skingrade inte folket, utan ledde dem ändå till det heliga landet som han hade lovat. De fick leva där för hans nåds och tålamods skull, inte därför att de var goda. Men han sände profeter gång på gång för att förkunna: ”Vänd tillbaka till mig.”

Till slut, efter cirka fem hundra år av avgudadyrkan och brytande mot hans vilja, skingrade Gud sitt folk och förde dem i exil, och hans redskap var den babyloniska kungen Nebukadnessar år 586 före Kristus. Att bryta mot Guds vilja måste straffas. Och det straffades.

Men nu, nu förkunnar profeten Jeremia: ”Vänd tillbaka. Ännu är Gud er nådig. Han ska hämta er tillbaka. Han ska igen bli såsom er make. Ni har brutit mot Gud, men ändå älskar han er och vill att ni kommer tillbaka.”

Folket behövde reformation. Att vända om, att inte dyrka avgudarna utan den sanne, den enda Guden.

Omvändelse

Vad betyder att vända tillbaka, att omvända sig, på finska käännytään? I religiöst språkbruk använder man ofta också synonymbegrepp botgöring och bättring, på finska parannuksenteko. Man måste göra bot innan man kan komma till Gud.

Vad är det? Är det något att jag på något sätt måste förbättra mig innan jag kan komma till Gud? Finns det en kyrklig dörrvakt, som säger till dig, att hej! Du där! Du kan inte komma hit till kyrkan. Du är för syndig. Den här platsen är bara för de heliga! Nej! Bort det!

Omvändelsen är det här som det ordagrant betyder: Att vända sig om. Botgöring är språklig lapsus! Det hebreiska ordet lyder: SHUUVUU. Det var en herdes rop till sina får som var på väg mot faran, mot varg eller mot klippbranten! Vänd om nu!

Inte fanns det något krav på ett får. Oj oj, du är så smutsig, så syndig att du inte kan vända dig om utan du måste fortsätta mot klippbranten och falla ned. Inte ser herden på dem att oj oj, jag vill inte ropa till dig utan du förtjänar döden. Utan sakens biff, så att säga, var och är: Shuuvuu! Vänd er om! Se, klippbranten är där, faran är där, döden finns säkert där. Hör mig. Jag ska ta hand om dig. Jag älskar er. Du tillhör mig. Vänd dig om bara, gå inte dit.

Israels omvändelse var att vända sig tillbaka till Gud från avgudarna. För 499 år sedan ägde också ett slags omvändelse, botgöring, rum, nämligen reformationen. Martin Luther fattade att botgöring inte är att man förbättrar sig för att kunna, med gammalt språk, blidka Gud, att förtjäna hans kärlek. Utan botgöringen var omvändelsen. Fatta, att du är en syndare och ändå, även om du har förtjänat allt annat än Guds omättliga nåd och oförtjänta kärlek, får du just det. Just därför att det är, ordagrant oförtjänt, av nåd allena! Vad du än har gjort, har Gud förlåtit det! Reformationen var inte – bara – att vända sig tillbaka till Gud från avgudadyrkan, utan att fatta Guds omättliga kärlek och nåd och lita på den och inte på egna gärningar. Tittar vi bara på oss själva och våra gärningar med rätt ljus, med Guds viljas ljus, ser vi bara mörkret, klippbranten, den kommande döden. Tittar vi på Kristus, ser vi den gode herden som ropar: SHUUVUU. VÄND ER OM. Jag vill rädda dig från den eviga döden.

Reformationen idag

Vår fara, vår klippbrant idag är inte avgudadyrkan, om vi då inte tänker på hur vi dyrkar den gamle guden Mammon, det vill säga pengar och makt i stället för den sanna Guden. Vår fara idag är inte att vi på något sätt inte kunde lita på Guds omättliga barmhärtighet, även om också det är svårt att fatta, eftersom det går emot vår vardagliga kännedom av hur saker och ting fungerar. Vår fara idag är det, att vi inte fattar att det finns en fara överhuvudtaget, mot vilken vi vandrar hela tiden. Att det finns en fara, en klippbrant där framför oss och att vi inte ser den, vi fattar inte det, och vi hör inte vår gode herdes rop när han skriker åt oss: SHUUVUU. Vänd er om. Omvänd er. Gå inte dit!

Vår fara idag är det att vi inte fattar, att vi alla ska dö och att det finns antingen evigt liv efter detta liv i himmelen… eller den eviga döden på platsen där allt gott, allt gudomligt saknas, men synden överflödar. Vi talar om helvetet. Vi fattar inte att det också finns den eviga döden från vilken Gud vill rädda oss och gör allting och har gjort allt för att rädda oss.

Den gamle framlidne professorn, Osmo Tiililä sade en gång ungefär såhär, att ”kyrkan finns därför att vi dör här.” Det är det här som är viktigt. Kyrkans tjänst, yrke, jobb, arbete är att påminna oss om att omvända oss, att det finns en fara att vi dör. Men att fatta den här faran är inte något som vi måste vara förskräckta för, eftersom Gud ger oss evigt liv av nåd. Att var och en som tror på Kristus och sätter sin tillit på honom ska få evigt liv. Att vi förtjänar den eviga döden om vi på riktigt tittar på vårt liv i ljuset av Guds ord. Men att vi får det som vi inte har förtjänat, det eviga livet, eftersom Kristus har besegrat döden genom att dö och uppstå, eftersom han har burit vår synd en gång för alla och varit i helvetet för att vi inte ska behöva hamna där. Han har satt punkten vid döden genom sin uppståndelse. Att alla misstag och felsteg och synder redan har straffats i Jesus så att vi inte behöver straffas. Vi är i Guds famn. Så har Gud lovat i sitt Ord. Det är hans löfte till oss.

I evangelietexten litade ämbetsmannen på Jesu löfte: ”Din son lever.” Luther litade på Guds ord i dagens andra läsning: ”Den rättfärdige ska leva genom tron.” Låt oss trolösa barn idag vända tillbaka till Gud, som har lovat oss, att var och en som tror på Jesus ska leva evigt. Låt också oss lita på hans löfte.

Och låt oss gemensamt bekänna den här kristna och apostoliska tron:

 

Lämna en kommentar

Under eskatologi, GT, Jesus, kyrkan, predikan, teologi

Jesus Kristus som Gamla testamentets uppfyllelse

Förra veckan befann jag mig i norra Finland för första gången i mitt liv. Jag besökte Rovaniemi och Uleåborg där jag undervisade under rubriken ”Jesus som Gamla testamentets uppfyllelse” (Jeesus – Vanhan testamentin täyttymys) i två kvällar av de evangeliska studerandena. Under samma resan hade jag möjlighet att träffa med min gamla beväringsvän som vänligt hyste mig för natten. Det var jättefint att mötas och byta nyheterna! Men tillbaka till ämnet. Här ska jag kort berätta vad jag undervisade

Jesus är fast förknippad med det som vi kristna kallar Gamla testamentet. På ett sätt kunde vi påstå att det var Jesu Bibel. Det var de heliga skrifterna han pekade på. Därför, om vi vill ta reda på vad och de första kristna trodde är det viktigt att bekanta sig med Gamla testamentets budskap. För Martin Luther och också för Jesus var Gamla testamentet viktigt. Luther många gånger påstår att Nya testamentet är bara förklaring av Gamla testamentet. Jesus undervisade sina lärjungar på vägen till Emmaus och började med ”Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” (Lukas 24:27, läs hela berättelsen).

Min hermeneutiska modell eller tolkingsnyckel till relationen mellan Gamla och Nya testamentet är följande: Gamla testamentet har en stor berättelse som börjar från skapelsen och fortsätter med Abrahams kallelse, exodus och där till David och Salomo och det enade kungadömet av Israel, sedan till norra Israel och södra Juda och sedan den största krisen inom Gamla testamentet som är den viktigaste: nämligen eksil. Nya testamentet är slutet av denna berättelse. Utan Nya testamentet skulle berättelsen bli ofullbordad, utan slutet.

Det mesta av Gamla testamentets innehåll är skrivet under eksilen och textmässigt granskat behandlar det mesta av dess innehåll krisen som följer eksilen. Huvudfrågan är följande: Varför, om vi har den allsmäktige Gud, Jahve, med oss som vi har ett förbund med och som har lovat oss att vara vår kung, vi befinner oss nu i exilen i Babylonien? Han har ju utlovat det eviga kungadömet för Davids hus?

Efter 70 år berättas att några israeliska stammar, nämligen Judas och Benjamins och några leviter, flyttar tillbaka och templet blir uppbyggd igen. Men problemet kvarstår. Israel är alltid under främmande våld. Först är det Kyros och Persien, sedan Alexander den Store, Antiochos Epifanes vanhedrar templet. Det judiska folket får kosmetisk självständighet med mackabeupproret. Sedan kom Rom och härskade över Israel. Varför Jahve inte ingriper?

Nämligen, i Gamla testamentet utlovar Gud (bl.a.) att:

  1. Han skall bli kung igen.
  2. Davids hus uppbyggs igen.
  3. Alla 12 stammar ska komma (med hela världen) till Jerusalem att prisa den ende Gud.
  4. Det nya templets härlighet ska vara större en den av Salomos.

Kring Jesu födelse kan vi reflektera över följande frågor: Var är Gud? Var är den utlovade davidiska kungen? Varför håller det nya templet inte framför härligheten av Salomos tempel? Var är alla andra stammar förutom Juda, Levi och Benjamin? Det judiska folket, i ljuset av Gamla testamentets löften levde under en stor kris.

Johannes Döparens och Jesu förkunnelse var följande: Ni lever i den andliga exilen. Men kairos, den tidpunkten då Gud ska ingripa har kommit. Jesus förkunnar att Elia var där men folket inte kände honom.

Jesus börjar sin förkunnelse: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!”

  1. Tiden: kairos. Den tiden du har väntat på! Gud ingriper!
  2. Guds rike: Guds kungadöme som blir uppfylld genom Davids son (i bakgrunden Jes. 46, särskilt verser 12 och 13)
  3. Omvänd er och tro. Jes. 44:22 och kontexten. I bakgrunden hebreiskan verbet ”shuv” som är liksom herdens ”ptruuui” till får som går till en fel direktion. Gud är här! Hans rike kommer och kommer nu!
  4. Evangelium. Det allmänna ordet för glädjebudskap att folket har en ny kejsare. Med det och den gammaltestamentliga meningen (bl.a. Jes. 40:9–11 och kontext, 52:7 →) medför att begreppet i detta kontext menar att Gud blir kung igen genom Davids son.

Hur möter Jesus dessa förväntningar? Templet, de förlorade stammarna, kungen, och Gud som kung, självständighet.

  1. Jesus bygger ett nytt tempel omkring honom. Det är han själv, hans kropp. Kristi kropp. Det är ekklesia, de som tror på honom och fadern som har sänt sin son. (jmf. Qumran)
  2. De förlorade stammarna är symboliskt sätt hans apostlar (12). Ekklesia igen är ny Israel som innehåller också hedningarna. (Paulus och Rom 9-11 till exempel)
  3. Han är själv den davidiska kungen som sitter i tron på Gud den allsmäktiges högra sida (Ps. 110)
  4. Han vinner självständighet från syndens makt genom att dö för vår skull.

Jesus är Gamla testamentets uppfyllelse. Kort sagt.

Jag kunde ha undervisat om det första ordet i Gamla testamentet, nämligen bereshit (i begynnelsen) och dess relation till den tidiga kristna hymnen som har bevarats i Kol 1:15–20. Jag kunde ha funderat på den gammaltestamentliga offerkulten och Hebreerbrevet eller Jesu pre-eksistens och Johannesevangeliets början eller Ord. 8. Jag kunde ha fokuserat på hur Kristus kan finnas i Psaltaren eller inom alla böcker i Gamla testamentet. Men jag ville måla stora linjer mellan Gamla och Nya testamentet och hur Jesu förkunnelse är relaterad till de judiska förväntningarna kring hans födelse.

Bra böcker som har samma teman är docent Timo Eskolas Uuden testamentin narratiivinen teologia (Perussanoma, 2011) eller Jeesus iki- ja nykynuorille (Perussanoma, 2011). Andra bra böcker kring Jesus och Gamla testamentet är professor Antti Laatos Emmauksen tiellä. Miten ensimmäiset kristityt selittivät Vanhaa testamenttia? (Åbo Akademi, 2006) och Kristus Vanhassa testamentissa (SLEY-Media Oy, 2013, red. Matti Väisänen och Vesa Ollilainen) som har många artiklar skrivna av kända forskare och skribenter. Eskolas Jesusbok är bra för både teologer och lekmän såsom kanske Kristus Vanhassa testamentissa. Dessutom är Laatos bok och Eskolas andra bok mer för teologer, kanske.

1 kommentar

Under exegetik, GT, Jesus, NT, teologi, undervisning

Julen

Förra veckan var jag tvungen att lyssna på många jullåter på samma tid som jag arbetade som jultomten i Itella. Känslan steg ganska högt då man sorterade tusentals julkort och lyssnade på dessa “trevliga” jullåter.

En av dessa jullåter körde fast i mitt huvud. Den heter Joulupukki matkaan jo käy. Denna sång har speciellt träffat med dess ord därför att de berättar så bra om julgubben och den mänskliga julen.

Julgubben och Gud har mycket gemensamt – jag menar inte dessa halmdockanmisstag att tro på Gud och tro på julgubben har rationaliska bevis av samma slag. Vad jag menar är att julgubben har fått många gudomliga egenskaper i människans sinne, till exempel allvetenhet och rättvisan. Julgubben observerar hur bra barn beter sig, skriver ner händelser i sin bok och delar ris och gåvor (ros) enligt dem. Tydligast ser man det i Joulupukki matkaan jo käy -sången:

Ei itkeä saa, ei meluta saa,
Joku voi tulla ikkunan taa.
Joulupukki matkaan jo käy.
Nyt nimien kirjaan merkitään taas:
Tuhma vai kiltti, ajatelkaas!
Joulupukki matkaan jo käy.

Taas pienet tontut liikkuu
Ja muistiin merkitsee,
Niin joulupukki tietää saa,
Kuka lahjat ansaitsee.
Siis: Ei itkeä saa, ei meluta saa,
Sopu on paljon mukavampaa.
Joulupukki matkaan jo käy. (2x)

Ken lelut nuo saa, ken pelit nuo saa?
Monta on pientä odottajaa.
Joulupukki matkaan jo käy.
Hän nuketkin hienot tytöille tuo,
Pojille autot upeat nuo.
Joulupukki matkaan jo käy.

Ja kohta luona kuusten
Taas juhlaa viettää voi,
Taas lahjakääröt aukaistaan
Ja joululaulut soi.
Siis: Ei itkeä saa, ei meluta saa,
Tonttu voi tulla ikkunan taa.
Joulupukki matkaan jo käy.

Joulupukki matkaan jo käy. (5x)

På samma sätt är Gud allvetande och ser oss. På samma sätt berättas det i Bibeln att Gud skriver namn till Livets bok och begär helighet och fullkomlighet av oss (Mik. 6:8). Och en gång blir vi dömda enligt våra handlingar (Matt. 25:31–46). Som ris har vi evigt förtappelse och separation från Gud och med det från allt liv, gått, helighet, ro och lugn, osv. Vi befinner oss i helvetet. Som gåva erbjuds evigt delaktighet av salighet, ro, lycklighet, lugn och helighet i Guds rike där Gud är helt ibland oss. Denna plats jämförs med bröllopsfest, den storsta festen i världen (Upp. 21–22). Det är himlen.

Julgubben ger gåvor enligt vår handlingar. Kanske därför ger han aldrig gåvor till oss utan de gåvorna kommer från våra föräldrar och siblingar. Gud delar gåvor också enligt vår handlingar. Vi har inte kunnat hålla hans vilja. Vi har inte varit goda. Reflektera för en stund ditt eget liv, till exempel denna dag av ditt liv, dina tankar och handlingar i ljuset av Jesu parabel därovan (Matt. 25:31–46) och tänka hur bra du verkligen har handlat. Räcker det till att få gåvorna från Guds hand?

Situationen ses hopplös, åtminstone för min del. Men nu måste man ta hansyn till julgubbens och Guds största olikhet. Denna olikhet blir synlig i julens äkta huvudman – i Jesus.

Nämligen, blev Gud till människa då Jesus avlades av den Helige Ande i jungfru Marias moderliv och föds i krubban i ett stall i Betlehem (på hebreiska Brödets hus). Redan i begynnelsen var Jesus-barnet så mirakulös, ren och syndfri att under hans första två år bjöds gåvor till honom av spåman från öst: guld, rökelse och myrra. Då man läser om Jesu liv blir läsaren övertygad att han lev ett syndfritt liv. Han förverkligade Guds vilja. Han tillbedjade inte andra gudar – inte heller mammon, makt eller sitt egen bekvämlighet som är så allbekant för oss idag. Han verkligen förtjänade Guds gåva: himlen.

Men i stället tog Jesus emot helvetet från Guds hand, de risen som vi förtjänar. Han bytte guld, myrra och rökselse till törnekronan och spikarna på korset. Han led ett smärtsamt och den skamligaste döden i världen. Han ropade ut det som ingen annan människa behöver någonsin ropa: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt. 27:46). Han undergick helvetet.

Därför, även om vi förtjänade ris från Gud och från julgubben, har vi möjlighet att nå Guds gåvor då vi bara tar vår tillflykt till Jesus. Jesus tog våra ris och bar dem i korset och gav sina gåvor tll oss. Han led vårt straff för att ingen som tror på honom skulle behöva lida det utan skulle delta i himlens stora megafester. Gud gjorde det som är omöjligt för människa eftersom sitt syndafall (Matt. 19:16–26). Han förberedde vägen genom ris tillbaka till gemenskapen hos Gud.

Därför Jesus. Därför julen.

Jag vill önska dig gott och välsignad jul bland Guds gåvor!

Lämna en kommentar

Under Jesus

Jesu VM för vår skull

Idag började jag läsa C.O. Rosenius bok Vägledning till frid (EFS-förlaget, 1966). Några citat hämtade från boken:

“När någon därför säger, att han vill omvända sig och bli from och helig, så är detta vårt svar: Först måste du bli syndig och gudaktig. Du måste lära känna, att du är förlorad, genomfördärvad och ogudaktig. Då först kan du I sanning tro på honom, som gör den ogudaktige rättfärdig (Rom. 4:5), och bara på det sättet kan du bli from och helig.” (30)

“Men hur går det till, att den som är ogudaktig I sig själv nu I Guds ögon är den han vill vara, nämligen from och helig? Jo, det sker på det sätt, som Paulus talar om: “Så har lagen blivit vår övervakare, som hade oss i sin makt tills Kristus kom, för att vi skulle bli rättfärdiggjorda genom tro” (Gal. 3:24)

”Nu kryper sydnaren till Jesu fötter och söker skydd under hans rättfärdighet. Nu föraktar han inte Kristus längre utan håller honom för sin dyrbare befriare. Nu tackar han för de smulor, som kastas till hundarna, och är nöjd med att kallas hund, om han bara får nåd och förlåtelse för sina synder.

Ja, han tycker, att han kan dö av glädje och förundran över att han, som är så ovärdig, ändå har tillräknats hela Kristi förtjänst. Men det var just detta Gud avsåg med lagen. Nu vill Gud inte längre bedröva syndaren utan glädja honom med den största av alla gåvor: Kristus med all hans förtjänst” (31-32)

“Vill jag då vara en rätt kristen, måste jag säga: Jag har uppfyllt lagen, inte I egen person men genom min ställföreträdare, Kristus.” (33)

Vilka mäktiga och briljanta ord! Yeah! Med detta sista citat kommer jag ihåg en predikan från förra sommaren. Vår präst i Lembois, Henri Karvinen predikade om idrottare. Ja, han verkligen predikade om idrottare!

Men han hade ett briljant syfte i det! När vi finländare vann VM i ishockey, alla på ett sätt vann det. Men gjorde vi något? Ja, kanske skrek vi några maktord framför televisionen men hur mycket påverkade det att vi vann VM? Ingenting. Men vi kände, och känner att hela nationen vann det. På ett sätt gjorde idrottare allt arbete för hela nationens skull. Idrottare representerade vår nation. De gjorde allt och vi festade med dem.

Henri berättade att på samma sätt var det tidigare konungen som representerade hela sin befolkning. Nu lägg märke till det: vem som är vår kung? Den är Jesus!

Och Jesus har vunnit rättfärdigheten framför Gud. Han representerar hela sin befolkning – dvs. alla som tror på honom och är döpt och på detta sätt ansluten till honom – framför Gud. Och denna rättfärdighet räknas till hela Jesu befolkning.

Vi har vunnit VM. Vi har också vunnit rättfärdigheten framför Gud. Inte har vi själva bidragit något. Det bara räknas till dem som tillhör befolkningen. Nu är det tiden att jubilera detta faktum. Varje söndag hålls fester på alla orter i Finland. Kom och festa!

Lämna en kommentar

Under Jesus, kyrkan

Dopet

Jag har funnit mig på dopceremoni för tre gånger (med undantag av mitt eget dop). Första gången var på ELCAs Delaware-Maryland -stiftet, Förenta Staterna. Det var en söndagsmässa där ett barn döptes. Hela församlingen välkomnade den nya medlemmen till Guds familj.

Andra gången var det på ett skriftskolläger för ett par år sedan då en skriftskolelev döptes. Den senaste gången var förra veckoslutet på Harjavalta. Ett barn döptes.

Minns du vad dopet betyder för var och en? Dopet är jätteviktigt för en! Till exempel, vad säger Paulus om dopet?

Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honon, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd. Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom.” (Rom. 6:3-8, FB1998)

Ty I honom bor gudomens hela fullheti I kroppslig gestalt, och I honom är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla makter och väldigheter. I honom blev ockso ni omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda. Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset.” (Kol. 2:9-14, FB1998)

Eller Petrus?

Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sit underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet.” (1. Pet. 2:9-10, FB1998)

Hur viktigt det är för en att vara döpt?

För mig har dopet blivit allt viktigare. Eftersom jag tänker dopet helt som Guds gärning (och inte något som man bara tar efter tron), är det för mig det som jag kan lita på när allt går på fel riktning. Tron kommer inte från mig, det är alltid Guds nådegåva för oss människor.

Markku Koivisto har begripit sig på dopets betydelse. Vi kan inte förtjäna ställning som Guds barn, det är helt och hållet Guds nåd som räcker. Dopet är Guds gärning för oss syndare. Tron är en gåva. Genom dopet ger Han oss allt, genom den Helige Ande som kommer att leva inom oss.

Kaste merkitsee minulle kaikkea. Kastettuna olemisen tietoisuus auttoi minua jo pikku poikana ymmärtämään, että Jumala on totta. Nyt omaan menneeseen vaellukseen katsominen kauhistuttaa. Ainoa lohdutus on, että Jumalan pelastava teko on jo tehty kohdallani! Kaste kertoo, että Kristuksen hankkima pelastus ja autuus ovat totta minunkin kohdallani” – Markku Koivisto

Dopet berättar, att Jesu förtjänade frälsning och salighet är sant också för dig. Reflektera på det.

Lämna en kommentar

Under Jesus, kyrkan, NT, teologi

Om Jesus

Jag läste Jonas Gardells bok som heter Om Jesus och jag hade många känslor pågående samtidigt. Arg på när jag tänkte att Gardell har fel i det och det. Dessutom kände jag tacksamhet för somliga väldiga upptäckter han har upptäckt.

Jag reste till Sverige för ett år sedan. Där hittade jag denna bok och köpte den. Då skulle man slå två flugor i en smäll. Jag hade läst från tidningen Aamulehti om Om Jesus. Då skrev Aamulehtis journalist att nu fick vi sanningen om Jesus. Han är inte densamma kyrkan talar om. Jag ville läsa på det. Hur kan de skriva så? Är det sant vad Gardell och Aamulehti skriver?

Den andra flugan skulle vara att lära mig att läsa svenskspråkig litteratur. Det ville jag för samma anledning jag inledde denna blogg. Att komma in på Åbo Akademi. Och nu har jag läst den.

Den historiske Jesus

Man måste påpeka att både från början och på slutet av sin bok skriver Gardell att även om han försökte att skriva som objektivt som möjligt hade han också sin egna motiver och synpunkter därav han skulle skriva. Det gäller oss alla. Han också påminde oss att inte tro alla han säger. Det gör jag gärna.

Redan från början skiljer Gardell på den historiske Jesus och den kyrkliga Kristus. För honom finns det en stark skillnad mittemellan. Kristi kyrka har uppbyggt sin egen bild av Jesus som verkligen inte har, eller även behöver att ha, mycket gemensamt med den historiske Jesus.

Gardell kanske har, om man kan säga, en ambivalent inställning till Jesus. På enda sidan kritiserar han ganska häftigt mot den Jesus som kyrkan har uppbyggt. På andra sidan kan han inte kasta bort sin egna bild av Jesus. Denna bild har sin utgångpunkt i babtismen och i hans egna erfarenheter, såsom Gardell påminner oss många gånger.

Jag anser att det värsta fel Gardell gör i sina studier om Jesus gäller den judiska apokalyptiken innan Jerusalems temple förstördes. Gardell följer Albert Schweitzers riktning inom Jesusforskningen när han anser Jesus som judisk eskatologisk profet. Men liksom Schweitzer Gardell tänker att judiska apokalyptiker, och Jesusrörelsen inom dem, väntade på världens undergång och det kommande riket. Liksom Heikki Räisänen har Gardell ett stort problem med det kommande rikets ankomst. Hade Jesus och följande urkyrkan fel i världens undergång. Varför ankom Guds rike inte? Varför fördröjer Gud?

Varför tänker jag så?

Under ett år har jag läste många N.T. Wrights böcker. Jag har ett eget projekt pågående som handlar om hans enormt projekt “Christian Origins and the Question of God”. Från det har jag läst två första böcker redan, The New Testament and the People of God och Jesus and the Victory of God. Den första av paret handlar bland annat om den judiska apokalyptiken innan templets förstörelse. Apokalyptiken, eskatologi handlade om Guds ingripande i sitt folks öde. De väntade på att deras Gud skall bli kung igen. Och det enda möjliga sättet att skriva om den här klimaxen kan enbart vara att skriva apokalytpiskt, det vill säga, använda terminologi såsom jordbävningar, mörkret, stormar och så vidare.

Den andra boken handlar om Jesus som eskatologisk profet och messias, konung. Man kan avse Jesus som eskatologisk profet, men inte som världsundergångväntare. Han väntade på himmelriket, förkunnade om det och agerade liksom han agerade för att Guds skulle igen regera här på jorden såsom Han regerar på himmel. (Låt din vilja ske på jorden, så som i himlen.)

Även om Gardell också avser Jesus som eskatologisk profet, landar han i sin forskning på en annan planet. Det gör han eftersom han pratar om eskatologi och apokalyptiken av annan sort än Wright. Varför tänker jag på att Wright har det rätt och Gardell fel, kan man läsa mera här.

Gardells pärlar om Jesus

Jesus lider med oss. Han vet hurdant lidandet är. Han vet. Han är med oss alltid. Han älskar oss. Gud älskar oss. Detta budskap framställer Gardell fint, nästan. Ty de lutherska skulle säga att han ju förkunnar om evangelium, men han glömmer lagen. Kanske, eftersom han inte förstår synd eller förlåtelse och varför Gud förbjuder oss att göra några saker som skadar oss.

Men, kanske eftersom Gardell har själv lidat av förföljelse, kanske eftersom han själv har lidat av kristna människor och deras fördomar, så att de inte har älskat men till och med hatat honom, han så fint förstår Jesus lidande och dess betydelse för oss idag.

Jag är tacksam när jag läser att Gud vill rädda alla, att han inte vill att någon blir borttappad. Men den andra sidan har glömts. Det, vad vi gör redan nu, har någon påverkan på andra människor. Gud vill, och bestämmer oss att vara fullkomlig såsom Han är. Just såsom Gardell skriver, det, från alla olika betydelser, betyder att älska varandra, också fiender. Men vad är kärlek utan gränser? Är det, att vi blir likgiltiga på vad andra människor gör, kärlek? Eller är det kärlek att vi berättar om denna sanning, erbjuder det och visar vår kärlek på både gärningar och ord. Vi har ju det Glädjebudskapet med stor G att berätta om!

1 kommentar

Under Jesus, NT, teologi