Kategoriarkiv: predikan

Tionde söndagen efter pingst – Trofast förvaltning av Guds gåvor, (övnings)predikan

Denna predikan höll jag idag i min andra/tredje (och sista) övningsgudstjänst vid Åbo Akademi. Högmässan ”hölldes” i Närpes, där Rotary-klubben var också inbjuden. I slutet finns också några iakttagelsen om predikan.

Ords. 3:3–8 

Låt godhet och sanning förbli hos dig. Bind dem kring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla. Då blir du uppskattad för din klokhet av både Gud och människor. Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte till ditt eget förstånd. Tänk på honom var du än går, så skall han jämna vägen för dig. Tyck inte att du själv är vis, frukta Herren och fly det onda. Det ger hälsa åt din kropp, kraft åt alla dess ben.

1. Petr 4:7–11 

Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.

Luk. 16:1–9 

Han sade också till sina lärjungar: ”Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ‘Var är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ Förvaltaren tänkte: ‘Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ‘Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ‘Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ Sedan frågade han näste man: ‘Och du, hur mycket är du skyldig?’ – ‘Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ‘Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’ Och [h]erren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Jag, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.”

Predikan

Nu måste jag först lyfta upp händerna och fråga er alla: Vad har just hänt? Söndagens tema handlar om trofast förvaltning av Guds gåvor. Men Jesus ger oss en helt motsatt förebild i den här liknelsen! I stället för en trofast förvaltare hör vi om en ohederlig, eller vi kunde säga med grundspråken, orättvis, orättfärdig, orätt, ohederlig förvaltare. Och till sist uppmanar Jesus oss att använda den ohederliga mammon för att skaffa vänner! Vad har vi nu hört här? Vad?

Jag säger er en hemlighet: Vi som är här samlade är inte de enda som är helt förvånade över den här liknelsen. Inte ens de förnuftiga i världen, alla världens docenter, om vi använder Juha Sipiläs ord, vet på riktigt vad det menas här. Bibelforskarna har helt motsatta åsikter om den här liknelsen och medger att den här liknelsen är den svåraste att förstå av Jesu liknelser. Men det är ändå möjligt. Det finns en viss idé som det är väldigt viktigt för oss idag att förstå, både för Rotary-klubben och andra – också för mig! Men för att fatta och förstå vad Jesus menar måste vi använda våra små gråa celler, såsom den berömde Hercule Poirot!

Först måste vi ta hänsyn till textens kontext, det vill säga sammanhang. Dagens evangelietext finns i det sextonde kapitlet i Lukasevangeliet. Där just före liknelsen som vi hörde nyss, hade fariséerna och de skriftlärda, judiska docenter, förargat sig på Jesus. Deras anklagelse mot honom lydde så här: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem!” Jesus svarade på anklagelsen med några liknelser, om hur herden går efter det förlorade fåret, hur kvinnan letar efter det förlorade myntet, och kanske med den mest berömda liknelsen av Jesus, hur Fadern väntar på den förlorade sonen som hade gått iväg och tar emot honom när han kommer tillbaka. Dessa liknelser riktade Jesus åt docenterna för att överbevisa dem, för att de skulle förstå varför han umgås öppet med syndare, äter och dricker med dem och besöker deras hem. Och den största skandalen i Jesu verksamhet var att han förlät allas synder som kom till honom.

Det här var nämligen mot Lagen, mot Toran, mot Gamla testamentet. Till exempel i Jes. 5:22–23 förkunnar profeten: ”Ve dem som är hjältar i att dricka och mästare i att blanda sitt vin! De friar den skyldige för mutor och vägrar den oskyldige hans rätt.” Eller särskilt i Ordspråksboken kapitel 17 sägs det: ”Att fria en skyldig, att fälla en oskyldig – bådadera väcker Herrens avsky.” Några av de här exemplen använde dessa docenter, för att anklaga Jesus. Han har ingen rätt att befria människor, att säga att deras synder är förlåtna. Bara Gud kan göra det!

Med den här kontexten i bakgrunden, återvänder vi till dagens evangelietext. Vi lämnar docenterna åt sidan och lägger först märke till att Jesus riktar den här liknelsen till sina lärjungar, inte till fariséerna och de skriftlärda. Troligen hade också lärjungarna problem att smälta allt som Jesus gör. Det låter ju som att gå emot den heliga lagen! Men docenterna lyssnar också ivrigt i bakgrunden.

Jesus berättar om förvaltaren, som är orättvis, ohederlig. Herren får höra om honom, att han inte har handlat rätt och ger sparken åt honom. Han måste lämna sina räkenskaper, det vill säga de dokument som är i hans förvaltning, där alla skulder finns, och dra dit pepparn växer. Förvaltaren är faktiskt ohederlig. Han bara tänker på sig själv. Han får en idé. Han skickar brev åt dem som är skyldiga åt hans herre och låter dem förändra och minska sina skulder. Det här hörde vi.

Men för den första åhörarskaran, för lärjungarna, och för oss idag är det förvånande, att när den här förvaltarens herre hör om detta, så i stället för att döda förvaltaren och undanröja förändringar, prisar han och berömmer förvaltarens klokhet! Troligen var också själva förvaltaren förvånad över den här utvecklingen. Han tänkte ju bara att få andra ta emot honom i sina hus! Det här var helt oväntat!

Jesu mening med den här liknelsen är att först kanske medge, att hans egen verksamhet, att förlåta syndares synder utan att de ens hinner göra bättring, går emot lagen, eller bättre sagt syns gå emot lagen. Nämligen skulder i Bibeln och till exempel i bönen Fader vår betyder synder. Vi, alla människor, har syndat mot Gud och är skyldiga honom. Jesus syns vara en ohederlig förvaltare, som använder sin Herres, Guds förmögen­het på ett ohederligt sätt. Han förlåter syndares synder. Och han uppma­nar sina lärjungarna att följa honom i att förlåta också andras synder.

Inte så att Jesus på riktigt är en ohederlig förvaltare. Men inte visste fariséerna ännu om detta. Han är faktiskt Herrens egen son, som har rätten att förlåta synder. Men om herren i liknelsen kan berömma och prisa sin förvaltare, som är ohederlig, hur mycket mer prisar och berömmer den sanne Guden Jesus, eller oss idag som är hans lärjungar, när vi förlåter andras synder, när vi förkunnar förlåtelsen åt hela världen, när vi river sönder alla skuldebrev och skriker och ropar: ”Dina synder är förlåtna.” Jag säger det igen: Om den rike mannen i liknelsen, herren, kan berömma en ohederlig förvaltare som förlåter skulder utan rätt, hur mycket mer är det rätt i Guds, den sanna Herrens ögon, att Jesus, som har den gudomliga rätten, förlåter andras synder, och att vi förlåter varandra.

Det är just det här det faktiskt betyder att vara trofast förvaltare av Guds gåvor om vilket vi hörde i dagens andra läsning. Det är att slösa, förspilla, göra av med, smälla av Guds gåvor! Och när du gör det, när du på riktigt är slösaktig med Guds nåd, då prisar Gud dig och berömmer dig. Grunden för detta är inte något ohederligt. Gud har genomlidit och bemödat sig mycket. Han har dött på korset och uppstått. Förmögen­heten har förtjänats. Inte så att vi har förtjänat det som vi slösar, utan Jesus har förtjänat det för oss genom sin död och uppståndelse. Och han har givit oss en befallning att slösa den åt hela världen. Det är vad nåden och trofast förvaltning av Guds gåvor betyder! Det är uppgiften för oss alla, instiftad av Gud själv. Förlåt oss, såsom också vi förlåta dem oss skyldiga äro. I denna uppgift är vi alla med, från och med Rotary-klubben ända till alla enskilda medlemmar av Guds stora familj.

Låt oss därför stiga upp och prisa och berömma vår generösa Herre med den apostoliska trosbekännelsen!

Jag har förändrat B-2000 litet. B-2000 anser att kyrios (herren) i vers 8 är Herren, dvs. Jesus. Jag håller med professor Lauri Thurén och andra, att herren är inte Jesus utan den ohederliga förvaltarens herre, dvs. att versen tillhör liknelsen och berättas av Jesus, inte Lukas skulle berätta hur Jesus reagerar på sin egen (!) liknelse. Sedan kommer Jesu ”förklaring” om denna världens barn och ljusets barn.

Jag har tidigare predikat en gång över samma texten. Predikan finns här på finska och är värt att jämföra med den här predikan. Då följde jag Kenneth E. Baileys resonemang. Han är känd för dem som läser tidningen Kristet perspektiv. När jag förberedde denna övningspredikan, läste jag nyss publicerad bok av professor Lauri Thurén, ”Parables Unplugged”, där han behandlar denna liknelse och andra liknelser i Lukasevangeliet. Jag har blivit övertygad, att det här sättet att förstå liknelsen är – åtminstone mer – rätt än den som finns i min gamla predikan. För resonemang och exegetiska synpunkter bakom texten, vill jag hänvisa den ivrige till Thuréns bok, särskilt den del som handlar metoden och själva behandlande av ”the Unjust Steward”.

Annonser

Lämna en kommentar

Under exegetik, Jesus, NT, predikan

Reformationsdagens (övnings)predikan

Det är dags att uppdatera något hit! Idag höll jag min första gudstjänst på svenska, i Skarpskytte -kapellet i Åbo domkyrka. Kyrkoårets söndag för övningsgudstjänsten var Reformationsdagen. Jag tänkte att varför inte också lägga predikan hit. Så var så goda.

Jer. 3:14-15 

Vänd tillbaka, ni trolösa barn, säger Herren. Ty det är jag som är er herre, och jag skall hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. Jag skall ge er herdar efter mitt sinne, och de skall leda er med kunskap och visdom.

Rom. 1:16-17

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var oh en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Joh. 4:46-53

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.

Predikan

Omvändelse. Eller, såsom det äldre begreppet lyder: Botgöring. Reformation? Rättfärdiggörelsen genom tron? Själva rättfärdigheten. Vad betyder dessa ord?

Varför firar vi gudstjänst till minnet av reformationen, som började för fyra hundra nittio nio år sedan i Tyskland? Varför lyssnar vi på över två tusen år gamla texter ur en jättegammal bok? Det låter dammigt, säger jag! Ändå tänker jag, att det här har något att säga till oss idag, till dig – och till mig, här i Svenska hemmet i Tammerfors, Anno Domini, Herrens år 2016.

Den historiska situationen

I dagens första läsning hörde vi Guds ord genom profeten Jeremia, för cirka två tusen sexhundra år sedan. Han förkunnade så här: ”Vänd tillbaka, ni trolösa barn!” Varför?

Gud hade slutit förbund med Israel i Sinaiberget genom Mose cirka 500 år före Jeremia. Han hade givit sin lag åt folket och uppenbarat sin vilja genom lagen, genom de tio budorden. Och förbundets budskap var följande: Följ dessa stadgar och ni får leva i landet dit jag leder er till. Bryt dessa stadgar och jag ska skingra er, föra er till exilen, bort från det lovade landet.

Brytandet mot Guds heliga vilja, mot Guds lag började redan vid Sinaibergets fot under ledning av översteprästen Aron. Men Gud var i sitt tålamod barmhärtig och skingrade inte folket, utan ledde dem ändå till det heliga landet som han hade lovat. De fick leva där för hans nåds och tålamods skull, inte därför att de var goda. Men han sände profeter gång på gång för att förkunna: ”Vänd tillbaka till mig.”

Till slut, efter cirka fem hundra år av avgudadyrkan och brytande mot hans vilja, skingrade Gud sitt folk och förde dem i exil, och hans redskap var den babyloniska kungen Nebukadnessar år 586 före Kristus. Att bryta mot Guds vilja måste straffas. Och det straffades.

Men nu, nu förkunnar profeten Jeremia: ”Vänd tillbaka. Ännu är Gud er nådig. Han ska hämta er tillbaka. Han ska igen bli såsom er make. Ni har brutit mot Gud, men ändå älskar han er och vill att ni kommer tillbaka.”

Folket behövde reformation. Att vända om, att inte dyrka avgudarna utan den sanne, den enda Guden.

Omvändelse

Vad betyder att vända tillbaka, att omvända sig, på finska käännytään? I religiöst språkbruk använder man ofta också synonymbegrepp botgöring och bättring, på finska parannuksenteko. Man måste göra bot innan man kan komma till Gud.

Vad är det? Är det något att jag på något sätt måste förbättra mig innan jag kan komma till Gud? Finns det en kyrklig dörrvakt, som säger till dig, att hej! Du där! Du kan inte komma hit till kyrkan. Du är för syndig. Den här platsen är bara för de heliga! Nej! Bort det!

Omvändelsen är det här som det ordagrant betyder: Att vända sig om. Botgöring är språklig lapsus! Det hebreiska ordet lyder: SHUUVUU. Det var en herdes rop till sina får som var på väg mot faran, mot varg eller mot klippbranten! Vänd om nu!

Inte fanns det något krav på ett får. Oj oj, du är så smutsig, så syndig att du inte kan vända dig om utan du måste fortsätta mot klippbranten och falla ned. Inte ser herden på dem att oj oj, jag vill inte ropa till dig utan du förtjänar döden. Utan sakens biff, så att säga, var och är: Shuuvuu! Vänd er om! Se, klippbranten är där, faran är där, döden finns säkert där. Hör mig. Jag ska ta hand om dig. Jag älskar er. Du tillhör mig. Vänd dig om bara, gå inte dit.

Israels omvändelse var att vända sig tillbaka till Gud från avgudarna. För 499 år sedan ägde också ett slags omvändelse, botgöring, rum, nämligen reformationen. Martin Luther fattade att botgöring inte är att man förbättrar sig för att kunna, med gammalt språk, blidka Gud, att förtjäna hans kärlek. Utan botgöringen var omvändelsen. Fatta, att du är en syndare och ändå, även om du har förtjänat allt annat än Guds omättliga nåd och oförtjänta kärlek, får du just det. Just därför att det är, ordagrant oförtjänt, av nåd allena! Vad du än har gjort, har Gud förlåtit det! Reformationen var inte – bara – att vända sig tillbaka till Gud från avgudadyrkan, utan att fatta Guds omättliga kärlek och nåd och lita på den och inte på egna gärningar. Tittar vi bara på oss själva och våra gärningar med rätt ljus, med Guds viljas ljus, ser vi bara mörkret, klippbranten, den kommande döden. Tittar vi på Kristus, ser vi den gode herden som ropar: SHUUVUU. VÄND ER OM. Jag vill rädda dig från den eviga döden.

Reformationen idag

Vår fara, vår klippbrant idag är inte avgudadyrkan, om vi då inte tänker på hur vi dyrkar den gamle guden Mammon, det vill säga pengar och makt i stället för den sanna Guden. Vår fara idag är inte att vi på något sätt inte kunde lita på Guds omättliga barmhärtighet, även om också det är svårt att fatta, eftersom det går emot vår vardagliga kännedom av hur saker och ting fungerar. Vår fara idag är det, att vi inte fattar att det finns en fara överhuvudtaget, mot vilken vi vandrar hela tiden. Att det finns en fara, en klippbrant där framför oss och att vi inte ser den, vi fattar inte det, och vi hör inte vår gode herdes rop när han skriker åt oss: SHUUVUU. Vänd er om. Omvänd er. Gå inte dit!

Vår fara idag är det att vi inte fattar, att vi alla ska dö och att det finns antingen evigt liv efter detta liv i himmelen… eller den eviga döden på platsen där allt gott, allt gudomligt saknas, men synden överflödar. Vi talar om helvetet. Vi fattar inte att det också finns den eviga döden från vilken Gud vill rädda oss och gör allting och har gjort allt för att rädda oss.

Den gamle framlidne professorn, Osmo Tiililä sade en gång ungefär såhär, att ”kyrkan finns därför att vi dör här.” Det är det här som är viktigt. Kyrkans tjänst, yrke, jobb, arbete är att påminna oss om att omvända oss, att det finns en fara att vi dör. Men att fatta den här faran är inte något som vi måste vara förskräckta för, eftersom Gud ger oss evigt liv av nåd. Att var och en som tror på Kristus och sätter sin tillit på honom ska få evigt liv. Att vi förtjänar den eviga döden om vi på riktigt tittar på vårt liv i ljuset av Guds ord. Men att vi får det som vi inte har förtjänat, det eviga livet, eftersom Kristus har besegrat döden genom att dö och uppstå, eftersom han har burit vår synd en gång för alla och varit i helvetet för att vi inte ska behöva hamna där. Han har satt punkten vid döden genom sin uppståndelse. Att alla misstag och felsteg och synder redan har straffats i Jesus så att vi inte behöver straffas. Vi är i Guds famn. Så har Gud lovat i sitt Ord. Det är hans löfte till oss.

I evangelietexten litade ämbetsmannen på Jesu löfte: ”Din son lever.” Luther litade på Guds ord i dagens andra läsning: ”Den rättfärdige ska leva genom tron.” Låt oss trolösa barn idag vända tillbaka till Gud, som har lovat oss, att var och en som tror på Jesus ska leva evigt. Låt också oss lita på hans löfte.

Och låt oss gemensamt bekänna den här kristna och apostoliska tron:

 

Lämna en kommentar

Under eskatologi, GT, Jesus, kyrkan, predikan, teologi