Månadsarkiv: december 2013

Julen

Förra veckan var jag tvungen att lyssna på många jullåter på samma tid som jag arbetade som jultomten i Itella. Känslan steg ganska högt då man sorterade tusentals julkort och lyssnade på dessa “trevliga” jullåter.

En av dessa jullåter körde fast i mitt huvud. Den heter Joulupukki matkaan jo käy. Denna sång har speciellt träffat med dess ord därför att de berättar så bra om julgubben och den mänskliga julen.

Julgubben och Gud har mycket gemensamt – jag menar inte dessa halmdockanmisstag att tro på Gud och tro på julgubben har rationaliska bevis av samma slag. Vad jag menar är att julgubben har fått många gudomliga egenskaper i människans sinne, till exempel allvetenhet och rättvisan. Julgubben observerar hur bra barn beter sig, skriver ner händelser i sin bok och delar ris och gåvor (ros) enligt dem. Tydligast ser man det i Joulupukki matkaan jo käy -sången:

Ei itkeä saa, ei meluta saa,
Joku voi tulla ikkunan taa.
Joulupukki matkaan jo käy.
Nyt nimien kirjaan merkitään taas:
Tuhma vai kiltti, ajatelkaas!
Joulupukki matkaan jo käy.

Taas pienet tontut liikkuu
Ja muistiin merkitsee,
Niin joulupukki tietää saa,
Kuka lahjat ansaitsee.
Siis: Ei itkeä saa, ei meluta saa,
Sopu on paljon mukavampaa.
Joulupukki matkaan jo käy. (2x)

Ken lelut nuo saa, ken pelit nuo saa?
Monta on pientä odottajaa.
Joulupukki matkaan jo käy.
Hän nuketkin hienot tytöille tuo,
Pojille autot upeat nuo.
Joulupukki matkaan jo käy.

Ja kohta luona kuusten
Taas juhlaa viettää voi,
Taas lahjakääröt aukaistaan
Ja joululaulut soi.
Siis: Ei itkeä saa, ei meluta saa,
Tonttu voi tulla ikkunan taa.
Joulupukki matkaan jo käy.

Joulupukki matkaan jo käy. (5x)

På samma sätt är Gud allvetande och ser oss. På samma sätt berättas det i Bibeln att Gud skriver namn till Livets bok och begär helighet och fullkomlighet av oss (Mik. 6:8). Och en gång blir vi dömda enligt våra handlingar (Matt. 25:31–46). Som ris har vi evigt förtappelse och separation från Gud och med det från allt liv, gått, helighet, ro och lugn, osv. Vi befinner oss i helvetet. Som gåva erbjuds evigt delaktighet av salighet, ro, lycklighet, lugn och helighet i Guds rike där Gud är helt ibland oss. Denna plats jämförs med bröllopsfest, den storsta festen i världen (Upp. 21–22). Det är himlen.

Julgubben ger gåvor enligt vår handlingar. Kanske därför ger han aldrig gåvor till oss utan de gåvorna kommer från våra föräldrar och siblingar. Gud delar gåvor också enligt vår handlingar. Vi har inte kunnat hålla hans vilja. Vi har inte varit goda. Reflektera för en stund ditt eget liv, till exempel denna dag av ditt liv, dina tankar och handlingar i ljuset av Jesu parabel därovan (Matt. 25:31–46) och tänka hur bra du verkligen har handlat. Räcker det till att få gåvorna från Guds hand?

Situationen ses hopplös, åtminstone för min del. Men nu måste man ta hansyn till julgubbens och Guds största olikhet. Denna olikhet blir synlig i julens äkta huvudman – i Jesus.

Nämligen, blev Gud till människa då Jesus avlades av den Helige Ande i jungfru Marias moderliv och föds i krubban i ett stall i Betlehem (på hebreiska Brödets hus). Redan i begynnelsen var Jesus-barnet så mirakulös, ren och syndfri att under hans första två år bjöds gåvor till honom av spåman från öst: guld, rökelse och myrra. Då man läser om Jesu liv blir läsaren övertygad att han lev ett syndfritt liv. Han förverkligade Guds vilja. Han tillbedjade inte andra gudar – inte heller mammon, makt eller sitt egen bekvämlighet som är så allbekant för oss idag. Han verkligen förtjänade Guds gåva: himlen.

Men i stället tog Jesus emot helvetet från Guds hand, de risen som vi förtjänar. Han bytte guld, myrra och rökselse till törnekronan och spikarna på korset. Han led ett smärtsamt och den skamligaste döden i världen. Han ropade ut det som ingen annan människa behöver någonsin ropa: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt. 27:46). Han undergick helvetet.

Därför, även om vi förtjänade ris från Gud och från julgubben, har vi möjlighet att nå Guds gåvor då vi bara tar vår tillflykt till Jesus. Jesus tog våra ris och bar dem i korset och gav sina gåvor tll oss. Han led vårt straff för att ingen som tror på honom skulle behöva lida det utan skulle delta i himlens stora megafester. Gud gjorde det som är omöjligt för människa eftersom sitt syndafall (Matt. 19:16–26). Han förberedde vägen genom ris tillbaka till gemenskapen hos Gud.

Därför Jesus. Därför julen.

Jag vill önska dig gott och välsignad jul bland Guds gåvor!

Annonser

Lämna en kommentar

Under Jesus

Rätt förkunnelse behövs

Under den senaste tiden har jag läst Bo Giertz bok Då föll Herrens eld – Nytt liv i tjänsten (Församlingsförlaget 1996). I boken är samlade Giertz gamla prästvigningstal och föredrag.

Det sista föredraget jag just nu läste genom heter Tro och vantro som är ett föredrag som ursprungligen hölls vid kyrkodag i Växjo 1961. Där behandlar Giertz begreppet vantro, hur det har blivit ett ovanligt begrepp och varför vantron är farligt för kyrkan – och för världen. Ett långt citat hämtat från boken:

“Och dock är den vantro endast så länge den får vara oss nog, så att den blir ett hinder som håller oss borta från Kristus, hans kyrka onch hans frälsning. Vantro är den om den får oss att nöja oss med en Kristus som bara är en förebild, ty en förebild är endast ett stycke lag, inte något evangelium. Den lagen dömer oss som all annan lag.

Vad som behövs för att en sådan tro ska bli en kristen tro, det är två saker: att ordet blir rätt förkunnat och att människor bryr sig om att höra det.

Det behövs en rätt förkunnelse, som klart och begripligt talar om vem Kristus är och vad han har gjort för oss. Förkunnarens farligaste frestelse I denna tid är kanske att försiktigt anpassa sig, så att hans förkunnelse någorlunda skall passa in i det tankemönster, som är det vanliga bland religiöst intresserade människor. Det behöver inte betyda att han säger något direkt oriktigt. Men förkunnelsen blir försiktig och oklar. Den undviker att tala rakt på sak om det som inte går att förena med allmänreligiositetens sätt att se. Så blir det inga klara besked om salighetens grund, medel och ordning. Därför måste förkunnaren, med all den kraft och innerlighet han är mäktig, undervisa och tala om vem Jesus är, så att ingen kan undgå att märka hur kyrkans hela budskap genomandas av det apostoliska ordet: Tro på Jesus, så blir du frälst.

Men lika nödvändigt är det andra: att människor kommer och hör denna förkunnelse. Varje kristne borde bli medveten om det särskilda ansvar han har just i denna tid, just för att människor på nytt ska förstå att det inte är en umbärlig eller frivillig sak detta att gå i kyrkan, att höra och bruka Guds ord, utan att det är det första livsvillkoret för all kristendom.

Mycket av den häftiga debatt som uppstått kring kyrkan – I frågan om nattvarden, äktenskapet, troheten mot Skriften och mycket annat – beror på att människor plötsligt upptäckt att kristendom inte alls är den almänna religiositet och idealitet, som de tänkt sig. Ibland har det varit en chockerande upptäckt för dem att kyrkan på fullt allvar står för en uppenbarelse, en sanning om Gud som Gud själv har skänkt oss. Men den chocken är ett hälsotecken. Kyrkan vore död, den skulle inte tjäna sin Herre om den inte hade något annat att säga än den allmänreligiositet som tappat bort den ende Frälsaren och hans för alla tider lika giltiga ord.” (128-129, fet stil mitt tillägg)

När jag reflekterar över att detta föredrag hölls för 50 år sedan är det märkbart att vi ännu har nästan samma problem: troheten mot Skriften och äktenskapet (som härstammar från trovärdighetsfrågan om Bibeln). Det anses att alla religioner är desamma. Man blir chockerad då man hör att kyrkan har ett budskap ingen annan har. Det är budskapet om konungen Jesus som har frälsat oss från dödens, ondskans och djävulens makt.

Och det läkemedlet Giertz erbjuder är en rätt förkunnelse som klart talar om Kristus. Det behövdes för 50 år sedan och behövs även idag. Det behövs en förkunnelse som inte sjunker i allmänreligiositetets gungfly.

Och Giertz fortsätter:

“Därför ska vi glädja oss om det stormar ibland. … Men vi ska bedja att oron får bli en väckande oro, som får människor att börja lyssna till hans eget ord. Och vi måste betänka vårt eget ansvar. … Fast vi lever här I köttet, som benådade syndare som alltjämt är syndare och ändå får vara Guds barn, måst evi just därför tukta vår gamla människa, så att det inte blir den som för kampen. Det är inte oss och vår ära det gäller. Det gäller människors frälsning, först och främst deras som nu inte vet vad kristen tro är. Vi får inte ge dem intrycket, att striden bara gäller människomeningar, där var och en håller på sitt. Det intrycket får man om en strid förs efter köttet, som en prestigekamp, med bitterhet och ovärdig polemik. Kampen för själarna för man inte på det viset. Det som bäst visar att det här gälle rGuds sak och Guds ord, är ett helgat liv och en ridderlig kamp, som visar att man själv står under Guds ord och att Ordet har makt över ens eget hjärta.” (129-130)

En rätt förkunnelse börjar från förkunnaren. Och Ordet är nyckeln. En rätt förkunnelse börjar från mig själv. Jag är ju bara syndare, som själv behöver Guds barmhärtighet varje dag och den Helige Andens kraft att tukta sin gamla människa, eller såsom Luther har sagt, att utrota den gamla människan varje dag. Och minnas att jag är Guds son och äger frälsning bara för Kristi skull.

(P.S. Förra veckan skrev jag att jag ska fortsätta med Wright denna vecka. Det hände inte. Kanske nästa vecka?)

3 kommentarer

Under kyrkan, teologi