Stengrunden

Jag läste Bo Giertz bok Stengrunden (Kalliopohja) på finska och tyckte om det. Jag hade mina egna fördomar för boken. Bo Giertz är ju en bra teolog. Men varför blanda ihop skönlitteratur och teologi? Kan något gott komma från en sådan soppa? Det är ju bara Giertzfanatiker som kan tycka om sådana böcker! Och lutherdomfanatiker – du vet vad jag menar – sådana bekännelsetrogna ultraortodoxa lutheraner som har blivit fastnade i reformationstider och läser bara bekännelseskrifter.

Men denna bok var en stor överraskning för mig! En sådan överraskning att jag kommer att läsa den omigen på originalspråket och skaffa den till min egen bokhylla! Jag har ju haft starkare rötter i lutherdomen under två sista år. Men i Stengrunden kan man finna dem på nytt. Boken berättar tre berättelser av tre olika präster som jobbar på samma område under olika tider. Alla fyra representerar först olika teologiska inriktningar som inte tar Bibeln och traditionen på allvar. Men under deras arbete som präst blir de alla tvungen att fundera på  Gud och de fyndar skatter till exempel  de roseniuska texterna och reflektera på nytt deras förhållande till Guds Ord och till den själva Guden. Var och en måste kämpa med sina prästkragar. Vad betyder det att vara en präst?

Jag rekommenderar boken för alla människor. Den har också ett själavärdsligt grepp på saker. Den som har det svårt att fatta Guds barmhärtighet får tröst. Särskilt rekommenderar jag denna bok för dem som funderar på sitt prästkall. Har jag kallelse? Vill jag bli präst? Vad betyder det? Hurdan präst skulle jag vara? Vad tänker Gud på saken? Med biskop emeritus Eero Huovinens bok Pappi? är Stengrunden en bra kompis för sådana reflektioner!

Annons