Prästkallet

De senaste tiderna har jag tänkte på mitt egna inre kall att bli prästvigd. Den lutherska synen på prästblivande är att kandidaten måste ha både ett inre kall (givet av Gud för en, såsom tron) och ett yttre kall (en församling som kallar en för att bli präst, dvs. herde där).

Den sista söndagen hade vi en konfirmationsmässa på min hemkyrka. Efter mässan pratade jag med vår kyrkvaktmästare för en stund. Hon började: “När du får prästvigningen.”

Ja predikade där också. Predikan kan läsas här. Jag uppfattar att jag studerar teologi med syfte att bli präst någon dag. Igen, när jag ser på präster i sitt jobb, uppmärksammar jag min längtan efter att göra samma jobb någon dag.

Det vill jag.

Min gamla och viktiga vän som jag träffade för ett par dagar sedan sade till mig: “Vi alltid tyckte att du ska bli präst.” På min kommande frus släkt är jag kallad “pastor”. En av mina bröder och min farfar kallar mina teologistudier som “pappisopinnot”, dvs. “präststudier”.

Och jag måste säga att jag vill bli präst någon dag!

Men vem som är präst?

Det är en viktig fråga. Vem som är präst? Vad betyder det att bli eller vara präst?

Jag anser att prästadömet är i någon slags konkurs. När jag resonerade kring docent Kati Niemeläs foreläsning “Papisto muutoksessa ja kirkkoa muuttamassa”, oroade jag mig för hur lättvindigt kan en utexaminerad teol.mag. bli präst. Kanske har man inte ens kall men inte kan bli anställd hos någon andra plats än kyrkan och prästarbete.

Och jag oroar mig för hur kyrkan tänker på att teologiska fakulteten ger man beredskap nödvändig att bli präst. Fakulteten anser tvärtom. Universiteter utbildar inga präster, bara teol.mag.. Jag anser att kyrkan skulle ge bättre ordinationbildning för kommande präster. (Jag måste också säga att kyrkan har börjat att uppmärksamma det här problemet. När jag hade chans att prata med biskop Tapio Luoma, höll vi med varandra att det behövs en bättre bildning från kyrkans sida!)

Nuförtiden kan magistrar som har ingen församlingsbakgrund bli präster alltför lättvindigt. Också magistrar med bakgrunden. Alla behöver bättre utbildning, praktikare sådan.

Javisst kan man inte bli färdig, aldrig på sitt jobb, även mindre på den här typen av jobb. Och man skulle aldrig tänka sig att vara färdig när man inte ens har fått prästvigningen!

Den här sommaren läste jag biskop emeritus Eero Huovinens bok Pappi?. I boken funderar Huovinen på vad det menar att och hurdant det är att vara eller bli präst. Prästen är bl.a. Guds träl, tjänare av människorna, teolog, tjänare av Ordet, predikare, liturg (dvs. uppassare av himmelrikets restaurang), våghals, lovare, person och arbetare. Huovinen reflekterar också på problem som kan uppstå i prästens familj.

Jag rekommenderar den här boken för alla som funderar på sin egen kallelse. Denna bok gav mig ganska mycket för min egen resonemang kring prästkallet.

En gång, alltid

Man får prästvigningen en gång. Och den håller sig. Alltid.

Den är liksom dopet. Man döpts bara en gång. Och efter denna händelse är man kristen alltid. Detsamma är med att vara präst. Man kan inte välja när man är präst. Prästvigningen omfattar hela prästens liv. Det är ett heltäckande kall. Såsom att vara kristen. Tron skulle omfatta alla livsområden i kristens liv.

Men såsom I tron påverkar den Helige Anden i prästadömet. Vid samma tid är det både skrämmande och tröstande. Man får och man mister. Vad är din åsikt om prästadömet och prästkallet?

Annonser

1 kommentar

Under kyrkan, teologi

Ett svar till “Prästkallet

  1. Ping: Näytä niille teologi 2015 – Bo Giertz | Aamunvaloa, luottamusta, janoa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s